Vinden blåste igenom mitt hår. Ett leende kom upp på mina röda läppar. Jag lät mig falla ner i löven som låg utspridda över marken. Jag tog tag om några och kastade upp i luften. Löven följde med i vinden. Dom svävade bortåt gatan. Det såg så vackert ut. \"I nästa liv ska jag bli ett löv\" tänkte jag. \"Ett löv som inte behöver göra mycket mer än att följa vinden och dess vägar..\".

Det kom som en chock, en bil svängde upp brevid mig och en lång man steg ut. Han hade ruffsigt brunt håt och glasögon med vit målarfärg på. Han hade väldigt mrått för han stängde inte änns bildörren efter sig innan han sprang in i skogen.

Jag ställde mig upp, sakta. Några Eklöv hade fasnat i mitt långa röda hår, men det gjorde inget. Jag började gå bort för gatan. Det susade när vinden fjög förbi. Det var ett vacker ljud, som att vindarna talade till mig. Jag följde med i vinden och låtsades att jag ver ett löv. Den sköna känslan att bara följa med var obeskrivlig.

Efter en lång dag ute i lövens alla färger gick jag upp på trappen och låste upp ytterdörren. Jag stängde efter mig och tog av mig ytterkläderna. I håret hängde det fortfarande kvar några Eklöv, men det brydde jag mig inte om. Dom fick blåsa bort själva, i vindens spår. På annat sätt skulle dom inte komma loss.

Jag gick in i köket och tog fram en tepåse. Jag kokade upp lite vatten och satte mig i soffan. Medans jag försökte få en bra smak på mitt te hörde jag en bil köra upp för uppfarten. Jag gissade att det var Mamma, men denna gången hade jag fel. Det var mannen, han jag hade sett förut.

Bildörren öppnades och mannen klev ur. Jag kunde inte fatta det, vaarför mig? Varför nu? Mannen gick och öppnade bakluckan till bilen. Han plockade ut en stor låda. Jag kunde inte änns tänka mig vad som kunde finnas i lådan.

Jag gick in i vardagsrummet, skräckslagen. Vad gjorde mannen här? Fönstret bakom mig smälldes upp och vinden tog sig in i huset. Jag tyckte att jag hörde någon prata med mig, men det var ingen här. Rösten sa till mig: \"Det finns inget att vara rädd för, Anna. Det är ingen fara\". Jag kände hur modet inom mig kröp fram. Jag stängde fönstret bakom mig och det blev tyst i huset igen.

Vart hade mannen tagit vägen? Han var ju här uppe. Skulle han inte knacka på? Jag gick sakta bort mot köksfönstret och tittade ut. Bilen var borta, likaså mannen. Allt som var kvar var lådan, öppen. Den vat tom, bara några löv fanns det där i.

Jag gick in i hallen och tog på mig skorna. Jag gick sakta ut och mot lådan. Modet var helt borta igen, men jag gjorde det ändå. Där fanns bara lådan med några löv i. Vad ville den säga mig? Det kan bara vinden tala om. Vinden som talade till mig.