Jag ser mig omkring.
Människor ler och skrattar.
Någon sitter i ett telefonsamtal frustrerad.
En annan tittar ner i golvet med tårar som bränner bakom ögonen.
Överallt är människor med känslor.

Jag får en fråga om hur jag mår.
Jag vet inte.
Hur ska jag veta det?
En sån tomhet. Som ett inre vakuum.
Tystnaden skriker så hårt att det bara ekar inom mig.

Den enda känslan jag känner är pirret av en bortdomnad själ.