en arm utanför hängmattans gungning, askpelare där borta i landskapet. din röst med betong och arg, det förstår jag. klart jag tar mina mediciner, klart jag ser morgonsolen och klart den målar ränder i ditt ansikte och

"visst visst vi måste prata"
jag vill knulla, inte det, inte det, prata då
"lalalalala"
kan inte längre se var din
"lalalalala"
pupill börjar
"lalala"
eller slutar
"jag H A T A R dig"
hissen åker upp och hål som fylls, du är så jävla duktig på att formulera dig, det är ilskan och fötterna som spänner sig mot vad jag säger, det är bitmärken i pälsen, kör in kuken då, klappa mothårs och kalla mig pappa, den triumferande sorgen i att sucka och vända bort sig. jag vill inte prata mer
vad kan du säga