Ikväll kände jag din doft igen.
20 år senare och den är lika stark som då, bara jag sluter ögonen.
För jag plockar bara fram dig ibland, när min själ ekar extra tomt och jag behöver den du var.
Noggrant bevarad, omsluten av silkespapper i en liten låda i mitt mörkaste fack.
Djupt bevarad
Begraven,
trodde jag.
Det behövs bara ett av mina andetag för att väcka dig.
Och när du sträcker på dig så att silkespappret prasslar och din doft sprider sig i rummet. Då minns jag.
Att du doftar som vinter och sommar, som regn och tuggummi. Som kryddigt trä och hemma.
Men jag vet att det slutar där.
För jag är begraven,
Någonstans långt där inne i ditt mörkaste.