... var ej blott bara
det faktum att
hela min kropp och själ
kunde läsa dig
så himla väl ...

... och allt 
som hör till det där ...

Ej heller att
jag än bättre än så
kunde möta dina behov
och stilla alla dina begär ...

Men att jag älskade dig
och du kände hur mycket
när du älskade med mig,
gjorde att du
alltmer mig behövde
minst lika mycket
som jag behövde dig ...

Du försökte sluta prata
med mig
då min röst
allena
gjorde det omöjligt
för dig
att kunna hata mig ...

Ty det som skrämde dig
var 
att vad du än gjorde
för att försöka 
minska den potentiella
smärtan du skulle känna
om jag lämnade dig ...

... så stannade jag
och förblev kvar
men bekräftade dig
genom att än mer
på alla plan
göra allt för att
du skulle kunna känna dig
älskad och trygg med mig ...

Men till slut
var jag tvungen 
att lämna dig
eftersom du
envis som du var
inte kunde stå ut med
risken för att behöva
leva utan mig ...

Och jag
hur mycket jag än
älskade dig
kunde inte längre
försvara det du gjorde
för att göra illa mig
så att jag skulle 
bekräfta din rädsla
för att bli lämnad av mig ...

Ty det var ju så
livet 
nu som då
ständigt gjort mot dig ...

Svikit dig
och förstört
eller tagit ifrån dig
allt och alla
som du älskat
och som älskat dig ...

Tyvärr insåg först
på tok för sent
hur fel det var av mig
att ens inleda
en relation med dig ...

... Men från djupet
av min själ och mitt hjärta
måste jag trots allt
oavsett att det mig smärtar
bekänna att
jag verkligen älskade dig
och trodde på 
att jag skulle kunna 
få dig att sluta 
förstöra allt 
som kunde vara 
och är bra för dig ...

Och så var det förstås det där
med att
du så innerligt uppriktigt
i början av vår relation
vädjade till mig
att inte någonsin 
ge upp dig
utan stanna kvar
oavsett 
om du sprang din väg ...

... så att du skulle kunna
få komma tillbaka till mig ...

Idag minns jag mest
de fina stunderna
tillsammans med dig
Emedan allt det andra
mer är erfarenheter 
som jag tagit till mig
för att inte åter göra
samma misstag
som jag gjorde med dig ...

Visst saknar jag dig
i ensamma stunder
när jag är helt ensam
och inte har någon
som älskar och tycker om mig
nära tätt intill mig ...

Men sen minns jag 
rätt snart 
hur det var
när du var 
lite mindre underbar ...

Då förblir du ett minne
av en tid som för mig är över
eftersom det du hade att ge
till sist visade sig
vara någonting 
som jag inte i mitt liv
någonsin mer behöver ...

Likväl finns det en innerlig
önskan som ännu lever
inom varje litet
skrymsle och vrå
i hela mig ...

En önskan om
att du fått ut det
du av livet velat ha
och att det finns någon
som älskar dig
på ett sätt 
som fått dig 
att kunna våga stanna kvar ...

Ty hur det än
mellan oss var
så vet jag 
att du är värd att älska
alla dar
även om du inte alltid är
så där alldeles underbar ...

Tänker på dig
lite då och då
och sänder lite positiv energi
genom universum
i hopp om att det ska
kunna bistå dig
att finna lyckan i ditt liv ...

Vill blott bara få säga tack
för det fina du lät mig få känna
tillsammans med dig
när du vågade stanna kvar
och visa hur mycket
du också älskade mig ...

Det är den delen
jag vill i mitt minne
få ha kvar
Ty hur hopplöst
det än stundom var
så påminner det mig
i de allra mörkaste
av ensamma stunder
om det som gör
livet så underbart ...

... En ljusglimt
som visar mig vägen
tillbaka när allt annat ljus
försvunnit då dess sken 
lyser upp mina sinnen
så innerligt klart ...

___________________________
Tidigare publicerad här i oktober 2013
men väl värd att påminnas om.
Man säger ju att
Den som älskade och glömde
visste ej vad kärlek var ...
Jag säger dock att sorgbearbetning
är nödvändig för att kunna älska igen ...