Krymper jag verkligen ihop?
Känns som jag blivit mindre.
Halv,

utan dig.

Och allt som går förbi,
en dag,
knappt det.

Men ändå känner jag mig som en liten,
grå sten.
Som bara är,

utan dig.

Tunga andetag,
de hamnar inte längre i ditt hår.
Utan de blir till ingenting.

Saknad,
eller kanske bara ovana.
Sitter jag här och är,

utan dig.