En man i 50 års åldern (Joakim), iklädd mörk kostym, befinner sig i ett kontorsrum. Dörren till kontoret öppnas, och in kommer en annan man (Peter) i samma ålder, och i en liknande kostym.

Peter: Men… vad gör du på golvet?

Paus

För i helvete, svara då, varför ligger du där?

Paus

Peter: Men Jocke, har det hänt något?

Paus

Joakim: Snart kommer armageddon, jag vet det. Snart är det kört. Jag har fått nog, snart är det över. Det var inte såhär det skulle bli.

Peter: Jocke, vad pratar du om, hur länge har du legat här?

Joakim: Hela natten… hela, hela natten.

Peter: Men har det hänt något? Du kan inte bara ligga här och åma dig utan att förklara.

Joakim: Jag förstår inte, det var ju inte såhär det skulle bli, det var ju för i helvete inte såhär det skulle bli. Det gör så in i helvete ont. Ont! Jag vill inte mer, jag tänker aldrig mer resa på mig. Det är bättre här.

Paus

Peter: … jag vet att det inte alltid-

Joakim: Kom, armageddon kom bara!

Peter: Herregud, lugna dig!

Paus

Peter: Jag vet att det kan bli lite tungt ibland. Lågkonjunkturen är ett helvete, jag tycker också det. Jag hade inte ’the time of my life’, så att säga, när jag blev tillsagd att ta hand om personalnedskärningarna. Var glad att du slapp det i alla fall.

Joakim: Det gör ont ändå, det spelar ingen roll.

Peter: Men Jocke, lugna dig, du kommer aldrig behöva gå, företaget behöver dig.

Joakim: Du borde valt mig, sparkat mig. Jag vill inte vara kvar här. Sakernas tillstånd är fel. Sakerna står fel i förhållande till varandra. Fel! Och här ligger jag… ååååh. Om man ligger på marken befinner man sig i fel förhållande till tingen, alltet. Jag ligger på marken. Jag har alltid legat på marken. Det var Aristoteles som sa att varje ekollon kan bli en ek i rätt miljö. Jag blev aldrig ens ett ekollon, och jag hamnade fan inte i rätt miljö. Det är fel! Alltihop är fel. Något stämmer inte, det stämmer inte. Jag hatar Aristoteles. Jävla skitgubbe.

Peter: Om du legat här hela natten borde du väl ändå kommit på vad som inte stämmer. Du är ju högutbildad, något måste du kommit fram till.

Joakim: Jag kom fram till att något var fel. Jag har analyserat alla variabler, och delarna i ekvationer räcker inte till för att fylla ut summan när de adderas. Någonstans längs vägen försvann det som borde vart kvar för att fylla ut. Tänk om inget ens finns, det kan du inte veta.

Peter: Vad snackar du om?

Joakim: Det jag kom fram till. Det är det jag pratar om. Om man analyserar variablerna finns det en övervägande stor chans att jag aldrig existerat över huvudtaget. Inget har jag åstadkommit. Jag kanske bara är ett fantasifoster, tänk om ingen finns, ååååh… bara dårar gråter, bara dårar fäller tårar, jag ska inte grina… bara dårar-

Peter: Du ligger ju här nu, jag kan ju se dig.

Joakim: Jag vet att jag existerar i din värld, idiot. Jag kan ju se dig. Det betyder inte att du finns, jag kanske har skapat dig, tänk om du är min…

Paus

Jag menar att kanske finns det inget alls. Inget spelar roll, inget har jag åstadkommit. Jag har aldrig ens gjort något kul på riktigt.

Peter: Nu är du bara löjlig, jag har inget för att sitta kvar här och lyssna. Jag går.

Joakim: Nej, stanna! Snälla?

Peter: Ge mig ett legitimt skäl, så kanske jag stannar. Jag har inte tid med det här, företaget rämnar om ingen tar hand om det. Vi skulle börjat för flera minuter sedan. Ge mig ett legitimt skäl.

Joakim reser sig halvt upp, tar tag bakom Peters nacke, drar honom snabbt till sig och kysser honom. Peter reser sig upp per automatik.

Peter: Men va…? Sådär kan du inte göra. Du kan inte göra sådär! Man gör inte sådär!

Joakim: Jag var tvungen! Jag var ju tvungen! Man måste testa allt, man måste! Man måste, måste, måste testa allt. Något stämmer inte, jag vet inte vad som inte stämmer. Man måste ju få testa allt!?

Paus

Peter: Funkade det då? Var det ’det där’ som inte stämde?

Joakim (moloket): Nej, det var inte det… nej, det var väl inte det ändå.