Portarna står öppna och sveper in mig.
I valvet syns välkomnande ord.
Gudsfruktan?
– Nej, jag är fullkomligt orädd!
I luftrummet är koncentrationen hög.
Där trängs de latenta efterkrigstidspartiklarna
med de laddade naiva från ungdomen.
Här är dessa och många fler inhysta.
Jag är själv ett utbildningsväsen!
Som en räv smyger jag längs tegel och vita väggar
och lurpassar på mitt byte.
Som alligatorns käkar
klipper jag plötsligt till.
Jag är helt hänsynslös!
När jag går finns bara barskrapade morfem kvar.
När jag går sätter hungern mig åter i brand.
Ty, på kunskap är jag omättlig!
Je suis il poeta veritatis.
Liksom rankan sträcker sig efter spiran
strävar även jag efter någonting högt.
Liksom rankan – men min väg är den inre.
I denna tid spirar jaget.
Jag är en koordinat nära skärningspunkten.
Variablerna är okända.
Kanske är sanningen en asymptot?
Men jag är ju ändå så nära!
Se på mig –
den nye Odysseus
när jag navigerar mig genom ett hav av böcker!
Följ mig,
när varje fot sätts högre än den förra!
När varje kliv är en ny världsordning
kan det bli mer storslaget än så?
Kanske finns det någonting starkare ändå –
att vid slutet av dagen
kasta mig till golvet
och vråla mot marmorn:
”Jag vet ingenting!”
– Att vila tryggt i vetskapen
att jag endast är en fraktion
nära noll
men att portarna inte är slutet
på min domän.