Flickan
[mikrokosmos]

Hon ligger i sängen. Rummet är mörkt. Det är morgon. Hon minns inte dagarna, minns inte nätterna, minns inte vad som händer. Hon ligger i sängen nu. Det vet hon med säkerhet. Under sängen växer gräset, det kittlar henne under fötterna i vanliga fall. Nu har hon fötterna på sängen. Sängen kittlar inte fötterna. Sängen är gjord i trä. Sängen är gjord av träd. Hon är en makthaverska, hon är ledare över skogarna. Det har hon bestämt. Vissa saker får man bestämma helt själv. Alla har ett namn, alla har ett kall. Hon är en överhet. Hon ligger i sängen. Sängen är inte gjord av vatten. Vissa ting innehåller inte vatten. Förhävelse är en vattenleksak, hon bär den i sina händer. Makten, marken.

Marken

Den var täckt av ett tunt hölje. Skimmer kallade hon det. Marken var alltid vackrast om morgonen, men det var bara om kvällarna hon fick lägga sig ned på den. Man får inte bli blöt. Det har mamman alltid sagt. Man ska aldrig bli blöt. Skimmer är blött. Man får inte bli blöt.

Träden

Papperssvalorna bor där. Pappersprassel. Svalorna tål inte vatten, men älskar vattnet. Alla kroppar älskar vatten. Falska fakta. Det finns inget sådant. Inget vatten. Man får inte bli blöt. Har mamman sagt att det är så, så stämmer det. Träden är en säkerhetszon. Längs stammen finns inget vatten. Vattnet göms där inuti. Längs trädstammarna hasade hon fram för att undvika vattnet. Om kvällarna blev hennes fötter skuggfigurer. Hon hade svårt att stå upp. Man får ligga ned om kvällarna.

Stigarna

Bruna snören fastbundna i jättens fötter. Det har alltid funnits hål längs stigarna. Hålen ska man akta sig för. I varje hål finns tomhet. Skriker man blir man tom. Tomheten blir mindre om man hoppar in i dem. Begraver sig i den. Håligheterna bor i skogen. Det är där dem finns. Syndens små nästen. Håligheter samlar på sig vatten. Hon var aldrig nöjd med det hon hade. Ramlade man ner i hålen fick man skrika. Skrämselskrik, panikskrik. Ibland tog hon beslut. Hon blev tom när hon tog beslut. Skrik.

Djuren

En personifiering av begär. Begär i pälsskrud. Hon bar dem med sig. Begären. Kopplade dem. Kelade med dem. Begär är ett annat ord för att klä sig i vitt. Hon begärde hela jorden, världen. Hon tog upp den och bar den med sig. Svalde den. Klädde sig i vitt. Med världen på axlarna, i magen, är det lätt att ramla. Man får inte bli blöt. Faller man i blött, faller man i glömska. Hon klär sig i vitt. Blir hon blöt ser man igenom henne. Syndens förbannelse.

Molnen

De bor i hennes huvud. Det är det ingen tvekan om. Eller så är det hon som bor i molnen. Kanske en liten tvekan. Självklart. Hennes fotsulor är vatten. Man får inte blir blöt. Hon är gjord av vatten, det är normalläge. Standard. Man får inte bli blöt. Vattenfötterna mot gräset. För överlevnad. Annars överlever gräset aldrig.

 
Sankmarkerna

Här finns inte skimret. Det är bara så det är. Under marken blir vattnet något annat. Vattnet är numer en del av marken. Hit hittar hon bara när det är fullmåne. Det krävs ett visst ljus för att hitta dit skimret inte når. Det är i mörkret man förlorar sig. I hålen växer mörkret. Här finns det längre inga hål, dem är igenfyllda. Hon har fyllt igen dem. Hålen håller sig på stigarna. Hålen är rädda för vattnet. I sankmarkerna finns inget mörker.







Mannen
[makrokosmos]

Han ligger i sängen. Persiennerna är neddragna och rummet är dunkelt. Det ljus som faller in genom persiennernas öppningar, faller rakt ned på mannens bröstkorg. Han tar djupa andetag. Det är något odefinierbart sorgset över sättet han andas på. Utandningen är ödesmättad. Det diafragman trycker ut ur hans kropp är nattens ickedrömmar, de drömmar som aldrig blev av. Det är en ersättning för koldioxid. För varje utandning uppträder ett lysande moln av gas som lämnar mannens kropp. I ljuset som faller på mannens bröstkorg ter sig molnet som brinnande. Molnet pulser lätt när dammpartiklars luftfärd skär igenom det och solljuset. Mannen har ditintills alltid underskattat tyngderna som gömmer sig i ljus. När han nu ligger där i ljuset inser han ljusets fulla tyngd. Han har svårt att andas. Trycket är för stort. Ut kommer luften, men inandningen är ett problem. Bröstkorgens muskler är för små. När en bröstkorg inte har fri tillgång till utrymme är andningskapaciteten det första att bli påverkat. Han ligger kvar. I sängarna får han alltid ligga kvar.

Stjärnorna

Här finns den definitiva, absoluta begynnelsen till allt ljus. Han har utsett ljuset till sin nemesis. Han tänker vinna. Övervinna. Han är större än så. Större än ljuset. Avståndet mellan stjärnorna kan te sig oövervinneligt. Han kommer segra. Segraren. Ter sig distanserna oövervinneliga nu så kommer det komma en dag när de är övervinneliga. Alla distanser tappar sin betydelse med tiden. När han blir större, blir distanserna mindre. Han kommer segra.


Solen

Början på slutet. När elden tar slut är ljuset övervunnet. Elden är ljuset i dess renaste form. Han räds inte elden. Den som bränt sig tyr sig till ljuset som flugor. Låter sig sugas in i ljuset. Förkolnar. Tillslut kan inte elden nära sig själv. Det finns tid för mörker. Den är snart kommen.

Skymningen

Det är farligt att inte drömma. Empiriska studier har visat att ickedrömmande kan leda till självbedrägeri, bländverk. Mellan ljuset och mörkret bildas ingenmanslandet. Det är ljusets sista timmar. Han ber ljuset om sina sista ord. Han vill ha sina sista ord. Skriket.

Staden

En del dagar finns inte. Här finns längre inget ljus. Allt ljus bor i hans mage. Ljuset är så tungt. Magen är tung. Han har ont i magen. Fastän expansionen är åt alla håll är det ingen urbanisering. Snarare tvärt om. Hans expansion faller över städerna. Äter upp neonljusen, reklamskyltarna. Alla kroppar är så små när han står bredvid.

Hålen

Han lämnar dem efter sig. Där han ätit upp stjärnorna. Snart äter dem upp kropparna. Det finns snart inga himlakroppar kvar. Han är för stor. De finns i hans mage. De finns där, men syns knappt. Han är för stor. Det lilla har saknat betydelse. Det är det stora som finns. Hålen finns i hans bröstkorg. Han andas igen.