jag minns december förra året
mina köksskåp var fulla av kamomillte.
jag trodde att jag var en sån som
tyckte om kamomillte, och inhandlade i överflöd
men sen bara låg det där, överblivet, oönskat
och torkade bort.
slänga det? aldrig! förstöra det? nix!
det var nämligen då jag först fick nys om profetian
One day,
One little man,
will do One enormous act
that will save One world,
Ours.
And he shall be known by his insatiable appetite for camomile tea.
så ni förstår, jag var tvungen att spara det
för kanske, kanske skulle han komma
och då skulle det krävas fulla skåp
för att säkert kunna veta
så att det inte bara var nån
vanlig stordrickare
jag förvarade det det i vackra glasburkar
prydligt ordnade i egensinniga konstellationer
jag såg det som mitt mästerverk
jag måste erkänna, jag var en aning
inte besatt men
kanske förblindad eller aningen manisk
jag minns januari förra året
en vansinnig bilfärd
för att hitta honom, kamomillmannen
dubbdäcken som tandlöst bet sig fast i frosten
när jag sladdade in på avfarten mot Göteborg
bagageluckan bågnande under trycket av all kamomill
jag hade hört rykten
han var skymtad på kafé Ljungans på avenyn,
nån trodde sig till och med ha sett honom slinka in
genom porten på Kamomillvägen 45, men det var obekräftat
i dagar satt jag där, vid det runda fönsterbordet nära disken
på kafé Ljungans och väntade
varje gång någon beställde kamomillte hajade jag till
men under flera dagar beställdes det inte en endaste gång av en man
den fjärde dagen hände något,
jag har ett vagt minne av att höra en man med yvigt hår
beställa en hel kanna kamomillte
men jag måste ha dagdrömt
servitrisen väckte mig vid stängningsdags
sa jag borde gå hem
sömndrucken vacklade jag ut
men kunde inte hitta min bil där jag parkerat den
så jag började gå mot hotellet
väl där ser jag, till min förvåning, bilen
parkerad prydligt på hotellparkeringen
lugnad somnar jag in
men vaknar kallsvettig mitt i natten
av en ingivelse att kolla bakluckan
jag lämnade Göteborg den gången
med en ödestiger känsla av tomhet
och vetskapen om
att mystiken fortfarande lever
i Göteborg