När du var borta kunde jag äntligen andas ut.
Ljuset kom tillbaka, det som varit godståget i tunneln blev till ett solsken som kom mig till mötes.
Syret kunde åter tränga in i mina lungor utan att kvävas av dina svartsjuka händer som sökte såra mig i din jakt på inbillade brott jag inte begått men som skulle rättfärdiga det du gjorde.

Äntligen slipper jag lögner, tvång och påhopp när jag minst anade det.
Det känns som ett nytt liv, livet efter dig.

Än vågar jag inte lite på en kvinna fullt ut, för din skugga finns kvar än, när kommer förvandlingen? När kommer våldet ? Kontrollbehoven?
Men du var unik så har jag tur slipper jag möta fler som du.

Murarna jag tvingats skapa på grund av dig finns än men nu finns det vänner som kommit innanför några av murarna.
Kanske någon dag någon når hela vägen genom eller en natt ?

Livet med dig var inte som att leva, utan det var att vara död inombords.

Jag väntar på att läka klart
träda ut ur mitt fort
njuta av solen
slänga mig ut på gräset
ligga och se på molnen

med eller utan sällskap är ju frågan

mer troligt utan än

tills jag vågar lita på någon

men det blir ett liv efter detta