”Du kan väl inte skriva! Ägna dig åt något vettigt istället”
sa hon.

”Dansa med mig nu”
genmälde jag.

”Försök inte, försök inte lura mig med dina billiga knep”
sa hon, irriterat.

”Jag skojar inte”
försökte jag.

”Du kan inte skriva och jag vet att du är en usel dansare”
fräste hon.

”Jag har övat, till och med köpt nya dansskor, du kommer att bli förvånad över mina framsteg”
vädjade jag.

”Ha Ha Ha!! Du är rolig du, när ska du inse att det aldrig kommer att bli något mellan oss?”
nästan skrek hon.

”Ge mig en chans, en chans!! Det är allt jag ber om, jag lovar, blir det inget så blir det inget och då ska jag inte störa mer, jag svär”
Bönföll jag.

”Tror du verkligen att det är så enkelt!!? Gud vad du är naiv! Du vet att vi kommer att vara vänner, men det kommer aldrig att bli något mer”
slog hon fast.

”Vänner!?” Du vet lika väl som jag att det är något mellan oss, du är bara rädd att erkänna det!!”
ropade jag halvhjärtat mot en rygg som bara fortsatte att gå sin väg.

Jag började gå åt mitt håll, småleende och fylld av hopp tänkte jag:
”Hon börjar vekna”