en massa problem kommer sakta emot mig. jag vet att dom finns där men jag förstår inte att dom är verkliga. jag kan skratta och glömma allt för stunden. jag kan ibland känna att allt kommer fixa sig, på nåt sätt.
ibland fattar jag nästan hur det ligger till, då får jag nästan panik, och paniken gör mig bara mer handikappad. när dom tjatar om hur jag aldrig gör något, då blir jag bara svagare. det finns inte kvar nåt nu, efter alla år jag har kämpat för att kämpa.
nu när jag hör deras röster så tömms mitt huvud, som någon slags försvarsmekanism. min hjärna spelar död.
jag vill bara gråta jag vill bara erkänna.
jag vill ha en lätt utväg jag vill inte tänka på detta.
varför är jag glad ibland?

jag stirrade allvarlig in i hans ögon, min blick förblev stadig och seriös. jag var nästan stolt över det. och just då visste han att han aldrig upplevt något som han saknade och hans drömmar om pengar och sex var lika meningslösa som omöjliga. bakisångesten höll i sig tills han började drömma igen.
jag önskar att hans uppväxt var bättre, inte för att jag vet något om den.

jag tror att jag ligger bättre till än honom och det spelar ingen roll vem som dör först.