och där har vi två som spelar
ett evighetsspel vid havet medan
lagren av sten blir grus och
förkrympta tallar växer
i krokar och snirklar

de vänder sina kort
och kastar sina tärningar
och samlar sina insatser
flata stenar på hög

den ena fått
hjärter knekt på hand
som sprattlar i sanden
krok i fingret

och havet en förövare
som bultar på stenen
ber i översvallande ordalag
att få vara med

med tiotusen små
sjögräs under sig
som bugar och stryker
dess stövelsulor

men de lyssnar inte
för de är upptagna
av spelet och gräset
och stenen och molnen
som hänger över huvuden

och hammarslagen
mot en död urtvättad trädstam
där en spikar upp
ett budskap till världen
ett men säkert inte det sista