Tidigt en förvårsmorgon. En ivrig talgoxe prövar ett anslag i grenverkets strängaspel. Efteråt begrundar den tonernas verkan med huvudet på sned. Klangen har en frusen botten. Tonerna spirar inte vårblomslika mot himlen. Inte heller blir de hängande som droppar av smältvatten. Istället stupar de mot marken som istappar. Att byta gren hjälper inte. Det dröjer länge innan den försöker igen. Men den gör det till slut. En späd gryning profeterar om att solen snart ska komma och återge världen dess resonans.

Det är mitt i veckan och barnen är i skolan. Prästen har sin lediga dag. Koncentrerat höjer han på ögonbrynen när han finputsar frisyren med en borste i varje hand. Som konstnären vid sin pensel. De symmetriska rörelserna kring mittbenan kräver uppmärksamhet. Korta rörelser ovanför pannan, långa utmed sidorna. Blicken är fastnaglad vid hårfästet i spegeln med skärpan hos en som övar prickskytte.

I tysthet skanderar han italienskans tempus passato remoto: ”Stetti, stesti, stette, stemmo, steste, stettero…” Till Florens, Ravenna och Assisi ska det bära av i Dantes och Franciscus fotspår. Genom seklerna låter språket honom möta sina bröder i anden. Paradigmen tvinnar en osynlig tråd mellan dem, språkets navelsträng över tidens bråddjup.

Till slut avstannar både borstandet och verbformernas marscherande. Ansiktsmusklerna slappnar av, rynkorna i pannan sjunker undan som vågor i stiltje. I ett nu vill han finna sitt ursprungliga utseende, bortom syföreningsmasken och alla de andra maskerna. Men hur han än vrider på huvudet glider det undan. Som att fånga fisk med händerna. Sådant är livet: en ständig jakt efter den rena, oförstörda livskänslan. Vägen går genom odling och förkovran. Andlig, själslig, kroppslig. Man följer tillvarons spår efter Gud.

Nöjd med frisyren börjar han tänja underkäken i en monoton talövning, avsedd att ge stämbanden en lödig klang i bybornas öron om söndagen. Snart fyller den vältränade stämman badrummet till brädden och får kaklet att vibrera. Ljudet svämmar över genom fönstret som står öppet trots att luften som tränger in ännu är rå och kall. Frisk luft är nyttigt. Fuktiga rökpuffar tittar hastigt fram ur sin osynlighet och försvinner igen, innan spegeln hinner uppfatta dem.

Utanför går lärarinnan förbi, på väg till skolhuset som ligger bredvid prästgården. Hon tar inte notis om det underliga mellantinget mellan sång och tal som fortplantar sig långt ut mot stora vägen. Förut kunde hon stanna upp ett ögonblick för att komma underfund med den gåtfulla stavelsen som upprepades i all oändlighet. Kanske ett djurs lockrop. Eller en sjaman i en primitiv kultur i färd med att frammana en betydelsefull ande. Nu vet hon bättre. Liksom tågets kluckande mot rälsen eller sprakandet och visslandet i radion när man vandrar mellan stationerna söker lätet från övervåningen i kyrkoherdebostaden inte efter några öron. Till skillnad från människors tal och fåglars kvitter är det i fullständig avsaknad av någon mening. Inte heller grannens hund lyfter numera på ögonbrynen.

Vid köksbordet fyller prästfrun på mer te. Framför henne står hans kopp med halvdrucken café au lait på kontinentalt vis. En brödbit lutar sig gäspande likt ett flöte mot den orörliga gyllenbruna ytan. Blicken vandrar förstrött mellan tidningsrubrikerna. Hon sjunker allt djupare i tidningens branta schakt som behagligt sluter sig om henne och stänger världen ute för en liten stund.

Nya flygförbindelser utomlands från Bulltofta. Visserligen vill han alltid ha det bästa av allt. Gärsnäsmöbler, Mercedes, Grimberg i halvfranskt, päls till henne… Men när det gäller resor är det aldrig tal om flyg. Det är tåg som gäller. Själv har hon har minsann flugit i sin ungdom, med åtsittande läderhuva, halvt uppslukad av sittbrunnen, flankerad av dubbla vingar. Det var långt innan någon uttalat ordet reguljärflyg. På det glada tjugotalet. Innan de…

Motorbuller och bensinlukt. Vinden mot ansiktet. De obegripliga tecknen från piloten framför. Allting omslutet av ett oändligt antal horisonter som vandrar bort likt ringar på vattnet när flygplanet doppar sig i lufthavet. Ögonblicket återkommer då allt välts över ända. Då synranden reser sig och böjer av ovanför huvudet som en valvbåge i en väldig katedral.

Plötsligt skälver tidningen svagt av ett hjärtslag. Så ett till, och ett till, likt lövverket på ett träd som huggs ner. Andhämtningen liknar en skadskjuten fågels. Med lysande ögonvitor sneglar hon över tidningskanten bort mot badrummet där maken talövar. Tusen tankar och överväganden far genom huvudet. Ord och åtbörder rekapituleras i blixtfart. Planer och strategier sorteras fram.

Hon plockar undan från köksbordet. Rörelserna är snabba och försiktiga, som om han granskade varenda rörelse. Går en räd med trasan mot de förhatliga smulorna som absolut inte får hamna på golvet. Där kan de krossas, bli till damm, dra till sig bakterier och ohyra. Hon diskar, torkar noggrant händerna innan tidningen viks och läggs på det där alldeles speciella sättet där den alltid ska ligga. Saker börjar återta sin plats. Så sakteliga bromsar puls och andning in och återfår till slut nästan sin gamla rytm. Likt en landning.
”Jag går nu”.

Hon snurrar runt och upptäcker honom alldeles bakom sig, i kostym. Hans blick rör sig från det ena föremålet till det andra för att se om något är på villovägar. Med alla fingertopparna vrider han på manschettknapparna tills de står heraldiskt vinklade mot varandra. En sista gång mäter tummarna avståndet mellan kavaj och skjortärm.
Hon tar ett steg framåt. Han är huvudet längre än hon. Hon tittar upp från den dubbelknäppta kavajen som skräddarsytt sluter sig över den breda bringan och möter hastigt hans ögon. Försiktigt borstar hon bort ett hårstrå från hans axel. Han låter henne göra det.
Idag är visst en bra dag.