Ur folkdjupen framträder farfars farmor Elna som följde ännu inte upptrampade stigar. Hon som en helt vanlig dag i sin ungdom upptäcker Världsalltet i sig själv.

För att roa sitt släktbesök från stan åker patron till Dalby hage, ett stycke bevarad urskog på den skånska slätten. Det är en vacker försommardag på 1860-talet. Elna har följt med för att bära korgar och dynor. När allt är utburet och inget finns att göra släntrar hon bort mot skogsbrynet. Någon ropar efter henne, en kvinnoröst. Men en annan röst, en mansröst, säger att man ska låta henne gå. Hon ska väl gå och grunna igen, kan tänka. Hon har ju alltid varit lite egen.

Snart är hon för sig själv. Bokarna sluter sina grenar över henne. Senare ska hon minnas dem som ramen till en vacker tavla. Tystnaden smyger sig varsamt tätt inpå henne och viskar sin ljudlöshet i hennes öra. Allt avlägsnare hörs stojet från det alltid lika lediga herrskapet. Solen glimrar i lövverket när hon rör sig. Strålarna fyller mellanrummen mellan de nyss utslagna bladen. Grenvalvet är bestrött med toner av fågelsång. Små, tindrande stjärnor av ljud. Fjolårslövens slutna ögonlock frasar under träskorna. Utspridda solfläckar av gråblekt i det rödbruna fuktiga som hon river upp med sina steg.

I närheten vindlar en bäck fram. Den far nästan vilse mellan träden. Som om den överallt frågade om vägen men inte fick något svar från de raka stammarnas stumhet. En glänta med liljekonvalje breder ut sig i en backe och får henne att stanna upp. Blommorna blickar på en gång blygt och lockande fram bakom bladens slöjor. Jag ska plocka en bukett åt Anna, arbetskamraten, tänker hon och fyller lungorna med den söta blomdoften.


Då rör sig något genom lövtäcket. En smula vimmelkantig håller hon andan och lystrar. En fågel, tänker hon i nästa ögonblick och andas ut.
Men ljudet går i riktning mot henne. Ingenting hörs längre av herrskapet. Om hon nu blev tvungen att ropa på hjälp skulle antagligen ingen höra henne. Insikten samlar sig till en klump i magen och får henne att krama de ömtåliga blommorna i handen. En ogärningsman som gömmer sig härute i skogen…så kan det mycket väl vara.

Hon tittar upp. I ögonvrån ser det ut som om själva marken kommit till liv och rest sig upp. Sakta vrider hon på huvudet. Ur löven tornar en hjorttjur upp sig. Alldeles stilla står den på bara några meters avstånd, som mejslad ur skogens tystnad. Mjukt smälter den in mot bakgrunden. Kronan är reslig och sträcker växtlik sina grenar mot himlen. Hela djuret ser ut att ha vuxit fram på stället, så stilla står den.

Kanske är det en synvilla. Hon blundar. Men när hon öppnar ögonen står den kvar på exakt samma plats. Efter ett tag krafsar den med ena framklöven och river upp kolsvart mull. Den lika kolsvarta nosen vibrerar av vittringen från jorden. Lukternas rapporter avläses noggrant. Även det finstilta. Musklerna börjar skälva utmed sidorna. Snart börjar den höja och sänka huvudet. Gång på gång. Som om hon försökte mata den med något. Är det blommorna den är ute efter?

De mörka, lite sorgsna ögonen ser något i henne som hon inte själv ser. Väntar på något hon ska göra. Som om den nervöst följde en rörelse fastän hon också står blick stilla. Är hon i själva verket en hjort som ska framträda i en förvandling hon inte är varse?

Rädslan är plötsligt som bortblåst. Varje löv runtomkring dem befinner sig på sin rätta plats och andas stilla. Vattnet i bäcken formar stenarna till fulländning. Allting är på pricken just som det ska vara. Hon lägger märke till den halvfärdiga buketten i knät. Blommorna är oändligt vackra. Att hon inte sett det förut!

Med ens flyter hjorten, alla blommor och löv bort i en flod av ljus. Hon känner hur hon badar i en underbar, obeskrivlig glädje. I ett ögonblicks evighet är hon ensam. Hon är Den Enda i världsalltet. Hon är världsalltet. Det odelbara världsalltet. Tillståndet varar bara ett kort ögonblick, men hon ska minnas det så länge hon lever, förvissad om att hon en gång ska uppleva det på nytt. Alltings början och alltings slut.

Sedan strövar hjorten tillbaka in i blickfältet. Deras blickar möts och länkas samman. Djuret går fram och böjer sig ner mot blommorna i hennes händer. Det är som om den anat den förvandling hon genomgått och känner av hennes samhörighet med allt levande. Instinkt möter insikt. När den inte finner något ätbart står den bara där. Det finns inte längre något att undra över, tänker Elna och börjar klappa hjorten på halsen. Som om det vore den naturligaste sak i världen.

Efter ett tag drar sig hjorten undan. Hon ser sig om. För första gången upptäcker hon träden, buskarna, bäcken, blommorna. Alla är de levande varelser liksom hon själv, tätt sammanlänkade i varandra i en oupplöslig förening. När hon återvänder till herrskapet och deras gäster bär hon med sig känslan av samhörighet inför varje människa hon möter. En gemenskap över allt förstånd.

Elna gifter sig med en skomakare och får barn och barnbarn. Ett av barnbarnen är min farfar som dras till sin farmors sällsamma närvaro som hon alltid bär med sig. Hon försöker sätta honom på rätt spår. Allt finns i dig, säger hon. Allt? frågar han misstroget. Hon nickar. Tanken tilltalar honom. Han blundar. Föreställer sig att världen rullar runt bakom de stängda ögonlocken. De hemlighetsfulla mönster som drar förbi blir till bergsmassiv och oceaner, slätter och floder. Någonstans går en pojke och blundar.