jag trodde luften var
ogenomtränglig,
jag trodde natten var
outtömlig och att
framtiden var något jag skulle
lära mig, så småningom

jag trodde historia var
längesen, och att vi
aldrig skulle ta ett steg
tillsammans

men det är någonting
som inte stämmer,
någonting som förlamar
mörkret omkring oss,
någonting som utesluter
dig från mig


och jag minns inte om jag
någonsin har sett dig
sova,
jag minns inte om du
någonsin har låtit mig
vara ensam

och marken är
alldeles för långt ner,
din röst är
alldeles för långt borta
och du blundar alldeles för
sällan för att
höra mig,
se osäkerheten i min
blick, min verklighet som
behöver dig

och jag trodde det skulle hjälpa
om vi talade samma språk,
om vi förstod stjärnorna tillsammans,
utan kompass,
hittade någonting som skulle
rädda liv, rädda mig

men det är någonting annat
som är ogenomträngligt,
kanske någonting med tystnaden,
den iskalla finska vinden som
stoppar oss