Jag har nu vandrat i trehundra dagar
över tunjor,
längs de frusna insjöarnas strandkant och ödelagda byar
bestigit berg som legat i mjölkvit dimma dold
utan att möte en enda människa

ollenborrorna har talat till mig om trädens styrka
och de underjordiska vattenkällornas gåtor,
om myrornas stret och dagsländornas död

jag är både stor och liten
men sällan rädd
beskyddad från Det Svarta Ögat
med en mantel vävd
av skogstjärnens blekrosa blommor

på näckrosor har jag färdats över sjöar,
hört valarnas sång från främmande kuster
bjudits in till björnarnas iden
och örnarnas nästen

jag är en av dem som
upphörde och återkom
och utan en enda glimt av saknad,
inte längre minns det namn som en gång
med dopfuntens kalla vatten stänktes på mitt kala huvud.

Jag har sökt och funnit
vunnit över mig själv
lärt mig mitt eget
och trädens språk
spottat ut segerns sötma
när dess bittra kärna förökte landa på min tunga
så kanske jag nu,
när jag känner den analkande vårens ljumma bris
stryka längs mina knotiga armar och ben
borde vända om
och simma uppströms
med de lekande forellerna,
sedan vandra till andra änden av stranden
för lyfta de vingar som givits mig
under denna långa vandring
och fortsätta min färd längs de återvändande
gässens sträckade linje

Med kartan till mitt forna hem gjorde jag upp eld
som genom stålnätter räddat mitt liv
så sätter mig ned här,
på den plats dit jag nu kommit utan att själv söka mig till,
för att låta kolet från elden rita vägen som jag härnest ska
stryka mina slitna vandrarsulor längs...



.....................................................
.....................................................