Han var här och han hade varit här förut, han mindes dofterna, skuggorna, den kvava fuktigheten och den mörka undervegetationen. Han mindes hur natten smög sig på, på så små nätta fötter och så tyst att han aldrig märkte den förrän den var tätt inpå honom, omkring honom. Han mindes den röda himlen om kvällarna, och den grå gryningen som låg i gräset där hans bara fötter böjde fuktiga grässtrån om mornarna när alla andra sov. Han mindes de mörka ögonen. Han mindes alla de gånger han suttit i sitt rum, i sitt fönster med den svarta natten utanför, och sett ögonen glittra i skogsbrynet. Hur de hade kallat på honom. Felis, felis, felis...

-

- Felix? Modern kallade på honom. Han vaknade ur sina tankar och vände sig om. Hon stod på verandan med det ljusa håret samlat i en slarvig tofs över ena axeln och famnen full av lakan och filtar.
- Hjälper du mig att hänga upp det här, är du snäll? Det var inte en fråga. Hon lade högen av sängkläder på verandans trägolv och försvann in genom dörren igen, utan tvekan för att svabba golv och torka bänkar och bord fria från det damm som samlats i det lilla torpet medan det stått tomt över vintern.
Han satt kvar på trappan en stund och såg ner mot skogsbrynet. Med Jaguar hårt tryckt emot bröstet strök han med blicken över varje skugga och ljusskiftning i den täta vegetationen, över granarnas tunga, mörka grenar och björkarnas ljusare, lättare. Träden rörde sig sakta i den svaga vinden, och doften av fuktig mylla nådde honom. Ett svagt minne kittlade hans tankar, han visste att han alldeles nyss vetat något om den där skogen, men nu var det borta och han kunde inte återkalla det hur mycket han än ansträngde sig för att minnas. Han såg på Jaguar för att få råd, men tygkatten låg tyst i hans famn och han kunde inte läsa ut något svar i hennes svarta knappögon.
Med en suck satte han ner henne på trappan och reste sig för att ta itu med lakanen.

-

Framåt kvällen var vinden starkare och rev i skogen under den brinnande röda himlen. Modern och Fadern hade dragit sig tillbaka till köket där de satt med varsin kopp te och beklagade sig över det dåliga vädret. Felix satt uppkrupen i fönstret i det lilla vardagsrummet och åt sin middag medan stormen strök mot husväggarna. Han såg på Jaguar som satt mitt emot honom, lutad mot väggen.
- Var kommer stormen ifrån? frågade han henne.
Hon såg på honom med sina svarta plastögon. De glittrade lite.
- Från bergen.
Felix rynkade pannan och funderade ett tag.
- Vad vill den oss? frågade han sedan.
- Skaka om.
- Skaka om vem?
- Hon som bor i skogen och aldrig lämnar den.
Felix funderade ytterligare ett tag, men när han vände sig om för att ställa ännu en fråga till Jaguar såg han återigen bara de svarta, uttryckslösa knappögonen, och hon svarade honom inte mer den kvällen.
Ytterligare en stund satt han kvar och såg himlen glöda och slockna medan han avslutade sin middag. Han tänkte på Jaguar. Hon började bli gammal, hennes päls var sliten och stoppningen började falla ur på sina ställen. Vid flera tillfällen hade hans föräldrar köpt honom nya tygdjur, det senaste bara en vecka innan de åkte hit, men de låg alla nedstoppade i leksakslådan i hans rum och han hade knappt sett åt dem.
Det var bara här Jaguar talade till honom, här i torpet långt ute i skogen. Han hade försökt tala med henne hemma i staden, för även där bar han med henne överallt, men hon gav aldrig ett ljud ifrån sig så länge de inte var vid sommarhuset. Här däremot svarade hon ofta på hans frågor, och det tycktes inte finnas något hon inte visste. Hennes svar var alltid kortfattade och ödmjuka, hennes röst mörk och raspig, tonfallet lugnt och mjukt. Det var bara en fråga hon aldrig besvarade, och det var den han allra mest behövde svaret på. Då låg hon bara tyst och livlös, och minnet av minnet av frågan om skogen gled ur hans huvud och när hon väl var vaken hade inte längre någon fråga att ställa.

-

Han sov oroligt den natten. Stormen intog hans drömmar och i hans huvud avlöste bilderna hastigt varandra – bilder av svartfläckad päls, mörka ögon, fuktiga skogar och nattliga vandringar bland träden – och hela tiden låg det ett märkligt ljud i bakgrunden, en katts spinnande, en mycket stor katts mullrande spinnande. Allt snabbare fladdrade bilderna förbi i hans huvud, allt starkare ljöd brummandet i bakgrunden, tills slutligen ett vilt rytande vrål hördes ur skogen och han vaknade med ett ryck.
Han möttes av en tryckande tystnad och en väldig hetta. Utanför fönstret var allt lugnt och när han såg bort mot skogen stod den mörk och stilla. Stormen hade lagt sig. Inget spår fanns av det vilda rytande som väckt honom.
Han var fuktig av svett och pyjamasen klistrade mot kroppen. Han skakade av sig täcket och såg sig om efter Jaguar för att fråga henne om hon hört ljudet. Hon var inte där. Han såg sig om i hela rummet, men kunde inte upptäcka henne. Han skakade sängkläderna och tittade under sängen, han vände upp och ner på sin resväska och rev ut allt som låg i den, han drog ut alla byrålådor och kröp in i alla skåp, men hittade henne inte.
Rädslan började riva i hans bröst, han försökte desperat komma ihåg var han hade haft henne senast. Han brukade alltid ha henne med sig i sängen när han sov. Han ropade: - Jaguar, Jaguar! men fick inget svar. Så mindes han; han hade varit nere vid utedasset precis innan han gick och lade sig – kanske, kanske hade han glömt Jaguar där.

-

Månen lyste men natten var mörk och han snubblade flera gånger medan han sprang över gräsmattan ner mot utedasset i skogsbrynet. Hettan låg tung i luften och fick den att vibrera, och fukten samlades mot hans hud i små droppar, rann ner i hans ögon och fick honom att blinka. Väl framme vid det lilla huset lyfte han haspen av dörren och gick in. Därinne var det mörkt, och trots att hans ögon efter en stund hade anpassat sig till midnattsmörkret utanför kunde han inte urskilja något inne i det lilla rummet. Med händerna sökte han över bänkar och golv efter något mjukt och luddigt varmt, men han kände endast strävt trä och våt plast mot huden. Ingenstans var Jaguar.
Han lämnade huset och började söka igenom gräset utanför. På alla fyra kröp han och rörde händerna fram och tillbaka över den fuktiga gräsmattan, i allt större cirklar. Efter ett tag började hans knän värka, men han kröp vidare. Så såg han något längre fram, som en liten mörk form mot den nästan lika svarta bakgrunden. Han sträckte ut handen och rörde vid det, och genast kände han igen texturen mot handflatan, det var Jaguar. Han drog henne till sig och tryckte henne mot bröstet.
Han skulle just resa sig upp och gå tillbaka till sitt rum när han lade märke till var han var. Alldeles bakom hans högra axel tornade skogen upp sig, de kraftiga träden darrade i den heta luften och ormbunkarnas blad dröp av väta. Den var mycket närmare än han hade trott, mycket större och mycket mer levande. Han kunde känna hur växtligheten grodde, hur den sträckte sig efter honom. En tung, söt doft låg lindad runt träden och buskarna. När han satte ner händerna i gräset för att resa sig upp kände han hur den var gropig. Med fingertopparna kunde han urskilja en mjukt rundad fördjupning kantad av liknande mindre. Han såg ner, marken var svart och det dröjde innan han kunde se det han känt, men så sakta framträdde det. Det var ett avtryck gjort av en tass, på samma gång mycket lik och mycket olik de små mjuka tygtassar Jaguar hade. Denna tass måste vara mycket större, mycket tyngre. Brevid det första avtrycket fanns ännu ett, och flera. Han kunde följa dem ner till skogsbrynet där de försvann in i mörkret. Där han hade funnit Jaguar tog de slut, varken fram eller tillbaka ledde de. Han tryckte Jaguar hårdare mot sig och med blicken hela tiden riktad mot skogen gick han långsamt tillbaka upp mot huset.

-

Dagarna gick. Värmen fortsatte att vara tryckande, han hörde Fadern och Modern kalla den tropisk vid flera tillfällen. Han hade inte mycket att göra, för det mesta satt han uppkrupen i soffan eller, när solen stod lägre på himlen och det var svalare och skuggigare, på verandan och ritade. Han hade inte pratat något med Jaguar sedan natten hon försvann. Hon verkade om möjligt ännu mer sliten sedan dess, och lerig var hon. Även hans pyjamas hade blivit smutsig och lerig när han krupit runt i gräset och på ena knäet hade han rivit upp ett hål. Han hade inte velat berätta om händelsen för Modern trots att hon frågat, men som tur var hade hon bara suckat åt hans tystnad och gått iväg med pyjamasen för att sy och tvätta. Han lät henne inte tvätta Jaguar.
Om nätterna sov han dåligt. Många gånger satt han uppe långt efter att Modern och Fadern somnat och bara såg ut över skogen. Ibland tyckte han sig kunna skönja ögon mellan bladen nere vid marken, hur någon där nere i mörkret såg på honom i all hemlighet liksom han såg på dem, men lika ofta kom han fram till att det bara inbillning. En natt frågade han Jaguar:
- Bor det någon i skogen?
- Jo, svarade hon.
- Vem? undrade han.
- Dem. Och Hon.
Han väntade på att hon skulle utveckla svaret, men hon sade inget mer.
- Dem? Menar du djuren? Vem är hon? frågade han. Han såg mot skogsbrynet genom fönstret, ännu en gång tyckte han sig känna den där blicken där nere. En hastig rörelse i en buske, han var säker på att ett par mörka ögon för en sekund mötte hans, men så var känslan borta igen. Jaguar hade ännu inte svarat på hans fråga.
- Jaguar? mumlade han.
Hon var tyst. Länge satt han och tänkte över vad hon hade sagt.
Just när han skulle vända sig till henne med en ny fråga kände han hur en kittlande rysning for genom hans ryggrad, och ett susande som av en svag vind sökte sig in genom det halvöppna fönstret och svepte runt hans öron. Felis… felis… felis…, hörde han det susa. Nere i skogen hade någon lyft sitt huvud och dess mörka, blanka ögon mötte hans när han vände blicken ditåt. Håret på hans armar stod rakt ut, hela hans kropp kändes spänd, som om han var alldeles innan ett språng, varje muskel var beredd, på någonting, att reagera. Ryggraden kliade, darrade, tycktes nära att brista. Topparna av hans fingrar värkte, i djupet av hans strupe fanns en röst som bara väntade på att få komma ut.
Han kom på fötter, såg sig om efter Jaguar, men platsen där hon suttit alldeles nyss var tom. Han inte tid att leta nu, inte nu, senare. Det fanns något som var viktigare än allt annat just nu, han kunde inte berätta för någon vad det var, men han kunde känna det i varenda cell i sin kropp. Han lämnade huset och sprang ut på gräsmattan. Skogen darrade trots att ingen vind blåste. Ormbunkar och vildhallon sträckte sina armar emot honom när han kom närmare. Och så mötte han ögonen. Alldeles i skogsbrynet väntade de på honom, mörka, klara. Den täta, fläckiga pälsen gjorde henne nästan osynlig bland träden och inte ett ljud hördes när hon kom emot honom med tunga steg. Morrhåren vibrerade när hon kom nära och hennes mun var halvöppen, han kunde skönja vassa tänder bakom de svarta läpparna. Hon kom så nära att hennes nos nästan låg mot hans, deras andedräkter blandades, hon väntade. Han sträckte ut handen och lade den mot hennes hals. Han lade märke till att hans hud var spräcklig och hans naglar mycket långa.
- Hej, Jaguar, sade han.
Utan att svara vände hon om och ledde vägen in i mörkret. Han följde henne.