Existentiell svindel. Den där overklighetskänslan över att finnas till.
Tänk att livet kan vara så stort och mirakulöst och sen så tomt och förkrympt. Och vara så gott för att sen göra så ont.
Och att tro sig förstå men sen var alla kloka tankar vatten värda. Älskade, hatade liv -du i mig eller jag i dig.
Vet inte hur men vi dansar i alla fall. Bjöd du upp mig eller jag dig?
Ingen aning men här är vi nu. Ibland är ditt grepp så varmt och mjukt,
ibland så hårt och tvingande. Vem för vem?
Försöker styra men snubblar och kommer i otakt gång på gång.
Fast ibland går allt så lekande lätt och musiken är ljuvlig. I
bland går allt för fort. Jag blir yr och ropar stanna men du för mig obarmhärtigt vidare och struntar i att jag helt tappat orienteringen.
Vad är ut och in, upp och ner?
Dansbanan saknar både planritning och utrymningsvägar.
Sånt här borde vara förbjudet, skriker jag argt men du bryr dig inte och orkestern spelar vidare, utmana mig!