Du trodde att du älskade.

Sen löstes du upp. Suddades ut .

Din väg försvann i dis

Dina mål glömdes bort.

För du tänkte bara på henne.

Hon förtärde dig.

Du ville uppgå i henne som droppen i havet.

Men det kostar att ge upp sitt liv. Dödsångesten kramade om din själ när du förintades. Men som ett paralyserat bytesdjur kunde du inte låta bli att gå emot henne.

Det gick så snabbt. Men nu har hon ockuperat dina tankar och ditt hjärta. Som en trasig grammofonskiva som hakat upp sig spelar hon i dig gång på, gång på gång. Gång på gång exploderar ditt inre i bottenlös längtan efter henne.

Fantasiernas entoniga dagdrömmerier. Hålla henne, älska henne, kyssa henne, drunkna i henne, gång på gång på gång på gång. Som ett rabiessmittat djur som inte förmår släcka sin törst dricker du dem gång på gång på gång.

Hon åderlåter dig. Du kan inte sova - inte äta, - inte tänka något annat.

-          Men så är det att va kär, säger de. Det är besatthet.

Ja, fast du anar att du ännu en gång valt fel. Någon som dränerar och tar utan att kunna ge. Som fryser för mycket för att kunna värma. Ännu en gång - denna besatthet av drömmen om att kunna uppväcka döda till liv. Ännu en gång denna trasiga spegelbild.

Och det som du nu drunknar i är kanske inte är så mycket hon som din egen inre bottenlösa brunn av aldrig stillade behov, ouppfylld längtan och långt, långt gången själslig näringsbrist- på gränsen till svältdöden.

Hon öppnar falluckorna till de förgångnas smärta och besvikelse och låter dig falla genom stora svart hål i själens innersta mörker.  Och inom dig den där paniken över livet som går- tågen som rullar bort och inte kommer tillbaka. Över de förlorade chanserna som du inte såg och inte tog. Och det som du borde valt bort men ändå höll fast vid. Och rädslan över att det en dag ska vara för sent. Att du dör förtvinad.

Du ville sticka hål på den där fosterhinnan runt henne så att hon kom ut i världen. Kunde börja känna, leva, älska och gråta. Ville torka hennes ännu ogråtna tårar som så osynligt, synligt gungar i hennes ögonfransar. Väcka Törnrosa till vår. Vackra Törnrosa. Så att hon kan få dig att känna dig levande.

Du ville föda henne, värma henne. Ömheten förgör dig nästan med sin intensitet.

Och det blir inget över för resten av livet. Hon stannar ditt liv och du låter det viligt ske.

Men vem ska nära dig och torka dina tårar. Vem ska älska dig?

Med henne är det ömsom glödhett, ömsom iskallt.

Du somnar inte tryggt vid hennes sida utan oron invaderar dig när ni är tillsammans.

Vad vill hon, vem är hon, vad känner hon.

Gungfly under fötterna.

Du försöker förgäves ha is i magen. Efteråt är du helt dränerad. Måste dra dig undan i ditt inre skyddsrum ett par dagar. Stänga ute världen. Men tankarna på henne förmår du inte stänga ute. Din bottenlösa längtan efter henne. Fantasiernas entoniga dagdrömmerier. Hålla henne, älska henne, kyssa henne, drunkna i henne gång på gång på gång.

Du är fast. Förlorad. Förintad.