Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
---


Livet – del II.


dagen efter i morgon
de dagar jag havererar
kommer jag ihåg att andas,
är en ära man tar på sig
peace and love alla timmar.

de tillstånd utan namn
alla veckor under ytan
frakta iväg detta monstrum
som sitter i min handled –
slaget som för käken till marken,

och jag drömmer om dig
om hur det känns att ha dig här bredvid
sedan mister jag dig igen
och det tar år till nästa gång
mitt öga rycker till av bilden hos dig.
förfallen och ratad sitter jag på kanten
de morgnar allt känns rätt
vackert och slätt
när allt har formaterats och konstruerats
för att passa runt min kropp
mina leder och ben
så jag tackar för mig,
jag ler och säger hej

hej då allt det andra

som varit vådligt och vilt
vurporna på motorvägen
och såren under solen,
banden till en verklighet så våt och varm –
jag är liksom på praktik i er gömda värld
med massiva monument, mitt namn syns ristat

jeannie
jeannie,

snälla stirra inte mer glo inte mer
eller gör ni bara vad fan som helst innan jag givit er ett svar?
för så kom viljan och sedan resten
som behövdes för att väcka min mördade hjärna
och kroppen som vördats av alla
timmar
dagar
veckor
år
de simulerade bomberna som kraschat under huset under sängen
jag ber om ursäkt
förlåt förlåt, men inte mer för jag har
världens bästa frontallober jag minns allt och lite till
producerar allt vad helst du vill
om du märker att jag ljuger
och låtsas njuta av det du gör.

alla dagar efter alla morgnar
tiden av logik –
jeannie
jeannie, du är ute på praktik
iklädd hals och hår och huvud
formaterad konstruerad för resten av ditt liv.

---




Fri vers (Prosapoesi) av Jennie M
Läst 171 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2010-09-04 16:30



Bookmark and Share


    ej medlem längre
Väldigt skönt flyt i den här texten som känns närmast episk till sin karaktär och drar mig som läsare med genom raderna på ett sätt som känns helt omärkligt och naturligt. Den ena strofen hakar i den andra och berättelsen tar form och växer fram. Rent känslomässigt så känns dikten också helgjuten och andas lite av vemod och en lätt känsla av avstånd. Dagarna kommer och dagarna går, men allt känns ändå bara som en praktik och ett provisorium. Det är lite grann som att se världen genom glas och det verkar även som om diktjaget helt enkelt emellanåt bara minns Alltför mycket av allt som skett under åren. Lite är känslan också att jaget känner sig en smula instängt. Som om allt redan är färdigkonstruerat och färdigformaterat och ingenting längre tycks Överraska eller öppna för någon form av Frihet. Och så kan det ju faktiskt också vara emellanåt, innan någonting nytt tar vid och alla dörrar åter slås upp med möjligheter som man tidigare aldrig ens trodde att de skulle kunna komma att infinna sig.
2010-09-05
  > Nästa text
< Föregående

Jennie M
Jennie M