jag måste lita på att det blir bra tar av mig skalet och sätter mig att vänta
knäpper upp blixtlåset till skinnet min egen skyttegrav där ogräs växer blommor växer
och jag undrar om du anar någonsin ingenting
jag skriver i min livsdagbok en sida om mitt hem en hemsida och undrar
är jag inte den du söker är jag inte en sedan länge saknad mor till dig du tappra krigare
en världsfrånvänd soldat man länge särbehandlat även jag men minnet om dig jag kan inte släppa taget när sältan i din hud bränner spänner kroppen i en båge
och vi har aldrig talat om trivialiteter jag har aldrig blivit riktigt rasande men jag har

gått sönder

och fallit ned i trappan bort förbi i avgrunden och undrat var i helvete alla är
var är murarna och var är famnarna att förlösas i
jag är en sådan kvinna jag är tomhet

tomhet

men också dur och allt det makalösa vi går runt och räds inför men jag undrar frågar tittar letar efter dig du lever ju jag vet det eftersom jag inte släckt dig inte än
du är ljuset och jag går i gigantiska grusgångar håller huvudet under armen och liksom sjunger övertygande att här är gudagott att vara
här tar man sig förbi och igenom när någon skriker är det inte jag för jag känner det inte jag hör hur hjärtat hägrar

hör hur lungan segrar

ett två tre andetag som tar sig an tar ton och det är skönt att känna ansiktet det är vackert och framför allt är det jag som är så vacker det har du också sagt man har länge talat om för mig hur möjligt allting är att man kan nå utan att förstå
hur man egentligen bär sig åt
för jag måste lita på att det blir bra tar av mig skalet och sätter mig att älska.

---