Andlös, hänger döden på en blommig vägg
Fastspikad på ett kors utav sympati
Ingen kan den nå

Varken de gråtande barnen
vilket närhet och värme söker
Inte heller de önsketänkande mödrarna
Vilket sina söner, drömmer om att ha tillbaka

I stundens tid, är vi alla troféer
och offer för den dag vi inte får se
I ett skal är vi alla inlåsta
och möter samma straff, att vi andas för lite.

Andlös hänger en naken son, fastborrad i sitt öde
Högt sjunger kören, om hopp att väcka han från sin eviga sömn


"Tystnad talar bättre" står det på hans bröst


Bortom tystnad finns en sötma
en karaktär, ett leende
I ett valv av historia
hänger klockor.... enbart dem kommer de ihåg.