Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Min far...

*


Det bor en man i huset mitt emot tågstationen, dom säger att han är lite galen.

Man ska passa sig för att gå nära honom säger dom, han är farlig. Han har varit misstänkt för mord.
Det sägs att han smög sig på ett par som tältade och att han stack ner dom med kniv när dom lagt sig i sitt tält för att sova.

Det var några år sen han blev häktad, tio närmare bestämt.
Han är även kroppsbyggare och narkoman, så ser ni honom, gå över på andra sidan vägen.
Tala inte till honom, utan se till att komma ifrån honom så fort ni kan.

Han är ett riktigt fyllo, är han inte hög som ett hus så luktar han sprit och tobak.


Jag är tio år:

Den blonda mannen lyfter upp mig i sin famn och snurrar mig runt, runt. Jag blir alldeles yr och skrattar högt.

Ingen är som han. Så stor, stark och snäll.
Han kan lyfta lika tunga vikter som hulken.

Han tar med mig till flygfältet och jag får styra bilen hela vägen mot den lilla flygplatsen, en gång när han hängflög bröt han benet och då fick jag skriva på hans gips.

Vi träffas inte så ofta den blonda mannen och jag, men om sommrarna, brukar vi åka och fiska.
Ibland åker vi också på bil bingo, men vi vinner aldrig något.
Sen på kvällen brukar vi sitta vid tv:en, äta chips och godis som vi köpt på den lilla kiosken nere på byn.

När sommaren slut åker jag hem.

Jag bor med min mor.

Jag går i fjärde klass, dom i min skola brukar tala om en galen man.

Han ska tydligen bo i huset mitt emot tågstationen i den lilla byn som ligger utanför vårat samhälle.

Dom säger att han är en galen mördare och att man ska passa sig för honom.

Jag berättar inte för någon, vem den galningen är.


men jag kallar honm far



Fri vers av Anna Andersson
Läst 256 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2010-10-24 18:33



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Anna Andersson