Det blir tungt att se på när han sjunger om de år som han hade henne och inte jag.
Om hur kär han var i henne
samtidigt som jag låg i min säng och skrek av ångest för att jag saknade henne. Min mamma.
Att se honom romantisera och bryta ner någonting så otroligt smärtsammt och hemskt är en förnedring.

Ja
Hon är min mamma nu. Hon lever

Men hon kommer aldrig bli det hon en gång var.
Det känns som om det var han som stal det ifrån mig.
Han har fått ge hennes amfetamin ett ansikte,
det är så mycket enklare att skylla på någon annan.
Han stal min trygghet.
Det var honom jag skrek åt när dom försvann in i sin sjukdom.

Den jävla sjukdommen.
sätter allt åt sidan.
Jag hatar att tvingas vara en del av den.
Ett offer för den.


Han, Hon och dom dära jävla amfetaminsprutorna tog allt ifrån mig.
Min mamma, Min självkänsla, Min trygghet.
Hela mitt jävla liv,
Jag tänker inte stanna kvar i det hära något mer.

Mamma, nu är det min tur att lämna dig och börja leva mitt liv.