Tekoppen brände mot mina handflator. Lite självömkande så pressade jag den emot den bara bröstkorgen och grimaserade en aning av smärtan i skenet från blockljusen vars lågor flackade i fönstret. Det är inte ofta som det är strömavbrott på söder, men när det väl händer så kan man nästan känna den kollektiva paniken de första fem minuterna. Sedan dröjer det inte särskilt länge tills det glöder det bakom fönstren och vi finner oss i mörkret.
Och vad gjorde jag? Jag satt naken i köket med mitt te och brände sönder min hud. Hällde det skållande vattnet längst min vad och kände hur det sved lika brännande som tårarna bakom ögonen. Ensam var jag också. Men mest fysiskt. Utan sällskap. Då var det vad jag ville. Instängd i köket med endast en handduk runt min kropp som jag nu var i färd med att tilltyga. Det var bäst så här. Mig. Jag. Och den riktiga känslan som äter sig in på min själ. Mycket hellre än med en falsk vän och ett falskt leende.
Jag vet inte hur den kom dit, för jag minns inte att jag reste på mig från den blöta bänksoffan på en väldigt lång stund. Men frisör saxen blänkte nästan förföriskt i händerna på mig. Kan man klippa av delarna av en själv som man blev missnöjd med? Som när man klipper bort dött hår.
förmodligen inte.
I avsaknad av att vara medveten om vad jag gör så särar jag på de två bladen och för dem runt underläppen. Utan någon som helst plan på att faktiskt pressa ihop dem igen. Men då det plötsligt bankade på dörren på ett väldigt våldsamt och oväntat vis så fick chocken mina händer att rycka till och ett äckligt, nästan ohörbart ljud uppstod då den högra sidan av min läpp klipptes itu.
Jag skrek. Högt. Även om det inte blev någon kritisk eller djup skada så tjöt jag i falsett av blodet som sipprade ut och rann ner längst min handled då jag flög upp ur soffan med handen för munnen. Mormors filt skulle inte få fläckar.
Personen i tapphuset verkade ha hört mig och om det var våldsamt förut så skulle detta nog vara misshandel av dörren vid det här laget. vandalisering i alla fall. Bakom den stod han så klart. Av alla hundratals av bekanta som kunde stått på andra sidan av den förbannade jävla tröskeln så stod där min enda vän. Han såg förskräckt på min läpp och på blodet, som om han inte var det minsta förvånad.
"Du är naken" Konstaterade han sedan och granskade den urtvättade handduken.
"Ja, så är det"
"Du blöder något förskräckligt" fortsatte han, medan blicken vandrade längst mina ben och fastnade på en utav mina vader.
"Jo, jag känner det"
Han rynkade pannan och jag kikade ner mot mina fötter.
"Det där ser ut som ett brännsår"
"Ser ut som så, ja" instämde jag eftertänksamt och sluddrigt. Det gjorde ganska ont att prata. Han var för arg för att se på mig utan beordrade mig barskt att sätta på mig lite kläder så att han kunde tvätta rent min läpp.
Det var ingen ide att protestera. det förstod jag.
"Kan du inte lämnas ensam en endaste kväll utan att det ska leda till att du ska få dig själv att blöda, va?"
Han menade det som ett tecken på oro. Ett sätt att visa att jag faktiskt spelar roll. Men jag kännde mest skuld. Som om jag haft sönder något som tillhörde honom.
"Förlåt" sa jag med en ganska oförstående röst, och han såg på mig utan att ens försöka dölja tåren som vilset hittade ut ifrån ögonvrån.
"Fattar du inte att du är viktig?" Han var arg. Eller ledsen. Jag kunde inte riktigt förstå det hela där han stod och grät med spända käkar. Jag skakade ärligt på huvudet och han lade händerna om mina kinder.
Det var läskigt. Att han var så nära. Att han inte såg bort. Jag trodde mig kunna se ända ner i hans själ. Längst in, dit det som räknas sitter.
"Jag fattar, okej?" Säger han, och hans röst var lika bräcklig som mina knän, "jag fattar att det är synd om dig. att du inte mår bra. Men helvete, jag då? Vad skulle jag ta mig till utan dig? Utan dina solskensdagar, ditt skratt, din värme och din kropp. Hela ditt jävla elände älskar jag med dig. Så sluta förstöra det jag älskar. Snälla."
Sedan fanns det bara där. Hela orden. Förutom hans gråt så hördes ingenting. Mina tårar lät inte. De föll bara.
Nästan våldsamt så föll vi med dem ner till golvet och jag tvingade honom att begrava sitt ansikte i min hals. Försiktigt så strök jag hans huvud.
"Förlåt" upprepade jag.
Sedan kysste jag honom blodig i pannan.

Man ska inte ha sönder något som någon annan älskar.
Alla älskas vi utan någon
precis som vi alla i vår tur älskar någon tillbaks