Du sa en gång att om du låg med mig skulle du smusta ner det fina.
Du skulle aldrig se mig igen, om du inte behärskade dig den där kvällen.
Du drog mig tätt intill och bad tusen gånger om förlåt.
Placerade ditt ansikte och hela din själ på mitt nyckelben, sådär som du vet att jag älskar.
Luktade på mitt hår, sa att i denna stund vill du vara kvar i resten av våra liv.

Vi kände inte varandra.

Vi kände inte varandra, men något sa oss att vi hörde ihop.

Jag blev så naket svag i skenet av din blick. Sådär som jag hatar att bli. Men du tog min hand och sa att det var okej. Att man fick lov att vara sådär svag och rädd. Att man fick lov att hata kärleken ibland.

Nu kysser du andra nyckelben, drar någon annan tätt in till dig.
Du intalar någon annan att man får lov att vara rädd, det är för någon annan du berättar om din trassliga barndom, och jag

jag jag jag

jag är räddare än någonsin. Men jag botar det med vin och fruktar inte att ligga. Jag ligger för att smutsa ner allt som är fint.