För inte så länge sedan jag hade en oas, men allt gick fel och om min oas det lät kras.

Brukade gå och vattna emellanåt, aldrig för mycket och aldrigt för lite men hur väl jag än om den tog om hand, den blev till tidsglasets sand.

Tiden rann ut och stubinen brann till sitt naturliga slut. Det blev som en salut till ångest och sorg.Mitt hem och min borg förbyttes till ett folktomt torg.

Jag står där och skriker medans mitt psyke alltmera mig sviker.

Märkliga saker mig börjar ske, när jag just människor bara vill se.
Jag dom åt helvete dra jag be.

Inget längre sig naturligt, sjävklart och verklig verkar vara och av detta faktum min själ sig inte klara.

Min själens oas har gått i total torka och som ni borde veta, att utan en av fukt drypande själ man inte med med livet orka.

Det blir som på en liten och helt ensam öde ö, man vill bara lägga sig ner och dö!