Ett döende skéde befann sig i det sterila sjukhusrummet.
På väggarna hade det bildats ett frostlager av våra monotona andetag.

Men jag var andlös.
Det kändes friare att inte andas alls.

Det kom upprepande visslande utstötningar ifrån
den befläckade sjukhussängen. Erfarna händer med ådror till bergsformationer låg vilande åvanpå det oskuldsfullt vita lakanet.
Och ett gapande huvud vilandes med hjältar på den villkorslösa kudden.


En formation av kalla järnrör bar upp
och ett tak bildade ett stjärnkluster i ditt huvud.


En samling av främlingar stod orörligt fastnålade mot väggarna, som fjärilarna du fångade bland de gula rapsfälten när du var ung.
Men du är tom nu.
Kroppen utkämpar en sista strid mot din livsvilja.
Syret stryps åt, halsen brister och spricker upp.
Din tunga slaknar.

Diffusa kolkonturer stirrar tyst med det pulserande grå bruset från deras öppna gap och blir vittnen till ditt sista andetag som tränger sig ut ur din munhåla.

..............

Och det lät som ett skrik.