En gång trädde du mig som pärlor på tråd
och knöt mig runt din hals
och lät mitt tomma plasthuvud falla ihåligt mot ditt bröst
Jag lät min pappskalle fyllas till bredden
av din röst och dina armar
Jag levde genom dina hjärtslag
Yr och uttorkad
av dina dova dunkningar

Men plötsligt var mitt lätta Tupperwarehjärta av glas
och det sa kras
när det slog emot din kropp
Plötsligt var jag lämnad åt mig själv
åt att sopa upp alla skärvor
och jag tappade tio kilon
Jag fäste dem på krokar innanför min bröstkorg

Och jag fortsatte och fortsatte
att banka pannan mot en tom vägg
I jakt på dova dunkningar
Jag kunde inte sluta
Jag tyckte att jag kände spår av värme från din rygg
dröja kvar på den kala vita ytan