Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
En gång var jag ung och fylld av hopp.


Ungdomsdrömmens ord

Hoho, hallå, kom hör min kärlekssång!
Av must och lust den i min ande brusar
när jag nu vilt mot lyckans tinnar rusar
i yster dans med galna skutt och språng.

Försvinn all sans! Låt gå, låt gå! Var gång
som jag med bing och bång, likt knäppa kusar,
taktlöst maktlöst, förhäxad skenar, rusar
mot flickan som bröt en ensamhet lång.

Hon kom till mig när jag var tom och trött.
Hon sa: "Du är den finaste jag mött."
Ett liv som tagit slut lyfte ur sin grav.

Skåden mig nu, jag är eld, jag är ljus!
Jag är forsens dån och sydvindens sus.
Jag är solen som glittrar på höstkallt hav.




Bunden vers (Sonett) av Den siste poeten
Läst 529 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2011-09-02 23:00



Bookmark and Share


    Orm den gamle VIP
Som betraktare av existensen - snarare än levare av livet - är det alltid roligt när en av dina dikter dyker upp. För de författas ofta med samma utgångspunkt - sub specie aeternitatis, som Spinoza hade sagt - där tiden överblickas utifrån - som ur evighetens ögon.

Det är lustigt med den sorglöshet som man ofta kan applicera, även på sitt eget liv, när man försöker se på sig själv ur det perspektivet.

I den här dikten gillar jag speciellt sista strofen - för den målar så vackert en bild av ensamheten.
2011-09-03
  > Nästa text
< Föregående

Den siste poeten
Den siste poeten