Medan du dog hade det börjat snöa. Framför sjukhusets entré låg ett tunt puder av kristaller som vägrade smälta. Då märkte jag ingenting eftersom tiden hade stannat och ingenting längre angick mig. Men efter en stund
tänkte jag på ditt ansikte med den släta pannan, fridull som ett snötäcke,
och på hur din själ kanske steg likt snöflingor högt över mitt huvud. Sedan fick jag en känsla av att alla människor jag mötte i grunden var oskyldiga,
att alla levde utan att ha bett om det, liksom snön föll därför att den måste.