En kväll för länge sedan blänkte solen i en ung krigares sköld. Han tyckte det påminde om glöden på härden i krigarnas sal och drömde sig bort till sagor om hjältedåd.
Någonstans i verkligheten låg en dödligt sårad och ropade ömkligt på sin mor. Aldrig skulle han förorsaka sig själv en sådan nesa ifall han själv blev sårad, tänkte han. Till slut gick solen ner och glöden i skölden slocknade. Krigaren låg och stirrade ut i mörkret utan att kunna sova och lyssnade på den arme saten som ropade i natten.
Efter en stund som lika gärna kunde ha varit en evighet tändes glöden i skölden igen. Någon stod grensle över honom och höll en fackla i ena handen och ett svärd i den andra. Då hörde han ångestskriet från den döende igen. Alldeles innan nådastöten och det stora mörkret som kröp innanför ögonlocken kände han igen rösten. Det var han själv som ropat.