Till Johan på kvällen i Oktober:

Ibland så brukar jag pressa armvecket över mina ögon för att försöka övertyga mig själv om att världen inte finns. På kvällarna finns inte världen och på kvällarna betyder inte världen någonting. Då finns bara mitt rum och allt annat i universum bortanför min gata är förgånget och förflutet, förgängligt, förpestat och förseglad i en flyttlåda på väg söderut. Det är dit min kropp strävar. Allt går så fort. Allt har bara gått för fort.
Det är inte konstigt att jag reagerar med sömnlöshet på den hopplöshet som erbjuds när livet börjar om något år.
Mitt liv har inte alltid varit nerlevt. Mitt liv har ofta levt ett eget liv och jag har gått dit fötterna bestämt sig gå för det har alltid känts som det enda rätta. Ifall jag går i någons fotspår får jag faktiskt mer snö i skon än om jag trampar i snön först.

Som jag själv vet, så finns det många gånger då jag känner mig uttittad. Att gå genom min skolas cafeteria, vars golv jag aldrig lagt märke till färgen på, är som att vandra på en scen, bara att du inte står där frivilligt. Alla slutar kvittra och stirrar på mig och på dig. Vi är uttittade. Vi ser inte konstigare ut än någon annan här men jag tror bara det lyser någon slags själ ur oss uttittade. Vi är inte ytan i varje fall. Vi är något annat.
Speciellt jag är något annat. Det är jag övertygad om, sen om det är bra eller bara storhetsvansinne vet jag inte.
Jag vet mina vänner att ni vet detta för i den här staden vet alla allting om alla.

För förståelse, i November:

Jag går från mitt rum ut i det förflutnas universum för att titta en stund och kanske reflektera över hur jag gör vissa saker och varför (så nu mamma vet du varför jag aldrig somnar). Min gata ligger tyst och löven har klibbat sig fast i marken. Vinden håll fast gungorna och löven, snälla isa en tystnad som ett litet pip man alltid hör på film, alltid innan något sjukt händer.
För nu halkar jag mig hela vägen fram. November is och kyla min vän, vi sitter fast i den här isen. Den här staden består av grå byggnader och prototyper som ler och skrattar. De vuxna kastar inte sina portföljer och leker i lövhögarna. Jag har röntgensyn. Jag vet om färgglada människor jag älskar här. Men det finns så många av motsatsen här. Alla säger allting om alla här.
Vet ni, vinden blåser förbi torra löv framför mitt ansikte. Skymmer sikten styrbord.
Det jag vet om en framtid här är att alla kommer och alla går. Alla som varit här tycker saker har förfallit och sen lämnar de det här. Man flyttar just därför. Man ser sina minnen och hur de nu är nerklottrade och grusiga. Man vill inte förstöra sina minnen så många flyr. Jag kommer vara en av dem.
Jag går väldigt länge på linjen till det gångna med mina vänner. Minnen förfaller om du tittar på platserna minnena utspelades vid. Man måste låta minnen vara minnen.
Jag går länge på min linje och försöker mig ständigt se något annat. För det finns alltid någonting någonstans. Jag går ibland förbi människor jag växt upp med och de går bara förbi. De vägrar hälsa. De låser blicken fryst framåt. De låtsas som om de aldrig känt mig. Det är så sant, ni har verkligen aldrig känt mig. Ni har bara sett ett skal av mig.
Nu går jag vidare över broar som jag ständigt bränner. Jag bränner varje chans att återvända till sånt som hänt. Om jag tittar bakåt ser jag ett hav av brinnande och brända broar och bryggor till folks hjärtan.

Förra veckan var jag i Göteborg för att se något annat.
Jag såg min bror i folksamlingen. Vi bor inte tillsammans. Han gick med sina vänner. Jag vände mig om och bad mina vänner göra likadant. Jag ville springa så fort jag kunde åt motsatt riktning. Detta är något jag känner väldigt ofta men nu gjorde jag det och jag sprang från min egen familj. Jag lämnar den delen av mig bakom mig nu.
Egentligen är inte Göteborg mycket bättre än mitt rum men det är lättare att låta bli och sticka ut. Bara det att det finns människor där som borde brytt sig men vägrar göra det.
Min pappa var sjöman och har sjungit sin serenad om oss. Nu är det slut med det och jag väntar fortfarande på ditt samtal. Det var ett tag sen nu. Om du någonsin läser detta. Försök för en gång skull förstå att jag menar allvar och att jag inte är så du som du tror.
Fast det är klart. Om du läst detta så har du redan ringt mig och sagt att jag har fel och det är inte såhär det är. Det är annorlunda. Du har rätt. Det är lika bra jag förstår vart jag ska stå och var min plats i hörnet är. Men om så är fallet, så är jag glad för att du i alla fall ringde pappa.

Allt kärleken vill är att saker inte ska bli vad strävat det till att bli. Allt kärleken vill är att skapa minnen. Jag vill ha en kärlek som utmanar mig och doftar gott. En som inte alltid håller med. Jag har haft allt det där men varje bombastisk kärlek måste väll dö. Det är tydligen så (men om du läser detta och diggar bruna ögon, Peter Pan och pojkar som inte passar in på alla områden så finns jag).
Man kan inte lista det där med kärlek men ändå inbillar jag mig att jag kan styra över mina känslor och bestämma hur jag ska reagera. Det enda jag med säkerhet vet är att kärlek kommer gratis men priset på fallet är högt. Jag och Stjärnan dansade länge (med många andra) på avgrundskanten. Det var fotografier som fällde oss och minnen som fick oss att släppa taget. Nuet fick oss att falla. Kärlek kommer gratis men du får ligga i för och hålla den vid liv.
Mitt liv utanför det är sårbart. Alltid bräckligt och otillräckligt. Alltid ett öppet sår för världen att sticka blickarna i. Att våga låta tankarna driva utanför sovrummet är inget annat än idioti. Jag är ofta en idiot och har aldrig blivit anklagad för att visa förståelse, eller att jag skulle vara ytlig, det sista jag kommer bli är ytlig!
Alltid denna förståelse för min sömnlöshet och min huvudvärk. Empati, empati och empati, ingen av oss vet något om empati stjärnan för vi har skadat varandra många gånger nu. Allting lägger sig som på lager i botten av magen och jag fylls av ett tomrum upp till halsen. Ibland känns det som om det verkligen inte hänt mig. För mitt liv är alltid sårbart utanför detta sovrum. Kärlek är lyckan. Frysa ute med varma minnen och kalla händer, åtminstone för mig. Du säger att du väntar på honom varje kväll att han ska ringa och att det är patetiskt. Jag tycker det är förståligt.
Slutet är svårt men jag hoppas alltid på en ny början. För även om en stjärna faller så kommer jag aldrig kunna räkna de resterande. Jag tror att man alltid finner en ny stjärna om man tittar tillräckligt noga.

Förhoppningar i December:

Ibland brukar jag pressa armvecket över ögonen och släcka min lampa.
Min gata är fortfarande kall och löven har nästan blivit vita. Vinden blåser bort allas hattar och även deras problem. Problemen sätter sig fast på människors hjärtan och där har vi finalen på hösten. Det svåraste innan den nya tiden.
Men ibland, då jag sätter mitt armveck över ansiktet. Så känner jag ingenting. Det är där jag är nu. Det är tomt. Saker händer ständigt omkring mig, men själen är uttömd.
Allt jag kan känna är lycka för många.
Så jag vet inte om jag är deprimerad eller lycklig. Det är nog inte så stor skillnad när allt kommer omkring.
Jag kan gå vägen ut från mitt rum. Men mitt hjärta är inte alltid med. Så helst skulle jag gömma mig under täcket och aldrig komma ut igen, som jag försökte när jag var liten och vaknade tidigare än alla andra.
Jag är nog för gammal för det där nu, säger jag vid sjutton års ålder.
Folk säger att jag kommer bli (sluta) som Elliott eller Oberst. Men de är inte jag. De är bara något jag älskar.
Nu när jag börjar hitta mig själv mot slutet, totalt tom, har hösten symboliskt nog precis tagit slut. Det snöar ute nu och jag ser det som en ny start, varje ny årstid är det.
Den här hösten plockade ner mig och löven alldeles för snabbt men det jag skriver nu ska sluta med hopp. Som motsats till hur allt började och som ett tecken på att jag repar mig.
Jag har svalt ner de värsta klumparna. Snön säger åt mig att dansa vidare på min linje med ett leende på läpparna. Jag blir ändå orolig, då snön förra året bevittnade om något kallt.
Och tänk hur konstigt allt kan bli, då du förlitar dig och tröstar dig hos de människor du aldrig trott skulle lyssna.
Det där var du och det här är jag. Vi har älskat och hoppas på att bli älskade.
Ingenting spelar någon roll egentligen. Allt handlar bara om hur du ser på saker.
Inatt tog jag många steg från mitt rum och jag vet inte om jag är vuxen nu.
Men ingenting spelar någon roll, äntligen. Så för första gången på länge, välkomnar jag en ny dag.