- Så det är så här det slutar då? frågade jag sorgset.
- Jag antar det, du måste förstå det funkar inte längre.
Jag hade inte varit så ledsen på väldigt länge som när jag såg djupt in i hans ögon. Hans ögon jag aldrig mer skulle få finna tröst i.
- Jag vet inte vad jag ska säga, det är bara för mycket. Ingenting är som det en gång var.
Han såg nästan lika krossad ut som jag kände mig.
- Jag vet att saker har förändrats men tror du inte att vi kan få det att funka?
Jag visste redan innan jag fick mitt svar att det inte fanns någon som helst chans för oss.
- Nej vi är över, men du måst veta jag älskade verkligen dig.
Jag satt bara tyst där i soffan och lyssnade. Jag hade inga fler ord, inga fler försök eller fler förklaringar. Nu hade det slutligen kommit till ett slut.
- Det är kanske bäst om jag går nu.
Jag såg honom resa på sig och börja packa ihop sina saker Jag studerade alla hans rörelser när han gick omkring och letade efter sina cigaretter, utspridda kalsonger och slitna t-shirts.
- Det var det, jag är verkligen ledsen att det blev så här.
Om du verkligen var ledsen skulle du stanna hos mig när jag behöver dig som mest och inte fly fältet, tänkte jag förbittrat. Jag såg honom öppna dörren, men innan han hann stänga hade jag tagit upp mitt paket Prince och satt mig på balkongen och tänt en cigg, Jag drog ett djupt bloss. Det började gå upp för mig att jag var ensam igen utan någon som jag kunde lita på eller som jag kunde krypa upp hos när gamla minnen gjorde sig påminda. Nu är det jag och minnena, utan tröst utan hjälp, bara jag och det där hemska.
”Varför slutade du komma hit” ringde de och frågade i förra veckan, men hur ska jag kunna sitta där och dra upp alla mina minnen och sedan sitta och gråta i timmar för att inte må ett uns bättre än vad jag gjorde innan. Nej den där psykologskiten är inget för mig.
Jag tände en ny cigg och försökte bara sjunka ner i stolen, ner genom golvet, ner genom jorden, bort från allt det här.
Jag gick in igen, hämtade papper och penna, satte mig ner med en flaska rött och skrev, jag skrev på ett sätt jag trodde jag för länge sedan glömt bort. Jag stoppade ner pappret i ett kuvert och skrev ”Till vem som helst”. Jag la kuvertet på köksbordet och gick ut på balkongen. Jag, en flaska rött, en cigg och minnena. Jag måste ha suttit där i timmar för så här mitt i sommaren blir det inte mörkt förrän runt tretiden.
Vinflaskan var slut för länge sedan och mitt paket sjöng på sista refrängen. Snart var det bara det hemska kvar.
Jag ställde mig upp och tog tag i balkongräcket, drog ett djup andetag av den friska kvällsluften och hoppade.





”Till vem som helst”

Jag hoppas att jag inte blev till allt för stort besvär, men det är väl det jag egentligen är, ett besvär. Det var det hemskas fel, det hemska som kvickt blev undantryckt. Jag fann ingen bättre lösning, jag fann ingen annan utväg. Jag har ingen, Jag är ingen.
Jag kommer aldrig att kunna passa in i era liv jag skulle aldrig ha kunnat bli en av er igen, inte efter det hemska. Det hemska skiljde mig från er, jag kommer aldrig att passa in. Jag kommer alltid vara ett av guds bortglömda barn, lämnad till ett liv i mörker.
Dessa är de sista tankar som lämnar min kropp, aldrig mer kommer mina kinder tåras.

Jag har alltid inbillat mig att jag skulle klara mig ända fram tills idag, fast egentligen har jag vetat det hela tiden, där djupt inom mig att jag aldrig skulle komma undan. Det finns inget kvar här för mig, jag kan inte annat än hoppas att det som väntar på andra sidan är ljusare. Jag levde i en dröm, en väldigt mörk dröm, se det inte som jag tog livet av mig och övergav allt, se det som att jag har drömt väldigt länge och äntligen har vaknat. Jag tröttnade på att existera utan att leva.

Ingen