Jag minns alla dessa år, de som knappt gick på
Åren som bara rullade på, med våra tårar och stål
Det var en hel del tunga år, ni kanske minns vårt hål

Ibland kan jag knappt tro
Att vi var så unga men så fruktansvärt tunga
Dessa demoner väger mer än du och jag kan förstå
Det slet på oss, men stärkte oss trots ändå

Åren gick på vi blev hårdare än stål
Det är dumt att tro att dessa år inte stärkte oss ändå
Det satte sina spår men fantasin är alltid vår

När du dansat med döden
Och dörrar inte längre finns
Lär du dig tillslut forcera
Med en kraft helt sprungen ur nöden

Det mesta kan efter det kännas lite trivialt
Lite löjligt och ibland underbart
Sådär fruktansvärt ironiskt och löjligt uppenbart

Livet kan ju försöka sätta oss ur fas
Backa ett steg och det känns så trivialt
Löjligt uppenbart

När tankar har agerat som rakblad
När känslor har svärmat i kaos
När kroppar inte längre har lyssnat
När livet inte längre lyste

Kan det mesta kännas lite trivialt

Vi är dock mästare på att dölja
Åren som vi alltid gick med slöja
Ibland med hjälp av vårt inre barn
Ibland med hjälp av ett stenhårt skal

Åren var hårdare än dem vi borde ha

Det är dumt att tro att dessa år inte stärkte oss ändå