Grannarna med de kortklippta gräsmattorna förfasas över hennes vildvuxna trädgård. Det gamla äppelträdets knotiga grenar sticker i ögonen och de långa flagorna på husets fasad irriterar. Det händer att ogräs sprids över till de närliggande trädgårdarna och förfular kring deras swimmingpooler. Grannarna har gjort gemensam sak och skickat in en skrivelse till kommunen om att problemet måste lösas. De skäms ju naturligtvis när de får fint besök, vilket de ofta får. Kommunen har låtit det gå för långt. Hur kunde en skamfläck som detta tillåtas? Okey, om hon inte orkar hålla ordning på tomten själv, hon är ju trotts allt gammal, men hon kunde ju låta någon annan göra det åt henne. Det är ju så man gör. Ingen klipper sin egen gräsmatta numera. Det finns ju billig arbetskraft från öst, så särskild dyrt behöver det inte bli. Så gick snacket.

Ibland, när en glipa uppstår mellan de tunga gardinerna kan ett svagt ljus skönjas inifrån det slitna huset. Det sägs att gumman som bor i huset är väldigt gammal, ingen vet exakt, kanske 90, kanske 100, ingen vet. Ingen i grannskapet har någonsin talat med henne. I de nybyggda villorna bor endast yngre par och gumman och hennes tomt är bara en grogrund för en växande ilska. Bygdens barn, som tidigare bara pallat äpplen, har nu blivit djärvare itakt med att deras föräldrars upprördhet ökat. De springer fram till dörren och knackar på, men står aldrig kvar. De försöker kika in genom fönstren och slår med pinnar på stuprännorna. Det händer att de spelar hartsfiol och att fönsterrutor krossas. Föräldrarna hoppas i det tysta att deras barns trakasserier skall få gumman att flytta.

Inne i huset sitter gumman vid sitt köksbord. Hon har ett fönster på glänt mot baksidan av tomten. Genom fönstret matar hon småfåglar med brödsmulor. Det råder ständig skymning i huset. De tunga gardinerna släpper inte genom mycket av dagsljus, men det är så hon vill ha det. Hon lyfter ner ett gulnat fotografi från en hylla i köket. Det brukar hon göra varje dag, ibland flera gånger. På bilden syns ett ungt par och deras tre små barn. Under bilden står det skrivet: Warszawa 1938. Gumman tar några brödsmulor i sin hand och håller den utanför fönstret. På underarmen ser hon det tatuerade numret och talgoxen som landar för att äta.