Jag kunde inte andas, kände sorgens struptag runt min hals. Jag kunde inte känna tacksamhet, såg mörkret som ett moln, tryckande mot bröstkorgen, dödsrädsla och en ofantlig smärta, jag var övertygad om att jag skulle dö.
Minns framförallt hur jag drömde mardrömmar om att vara jagad av något ont, vaknade av att jag inte kunde andas, jag var så rädd. Du suckade och sov vidare. Vad har jag gjort av så många år av mitt liv? Hur kunde jag tillåta mig att må så dåligt, att leva i ett så totalt kärlekslöst förhållande? Hur kunde jag såra mig själv så? Jag vet inte, jag antar att det är därför jag skriver. Jag gråter inte för dig, jag gråter inte för oss, jag gråter inte ens för mig. Jag bara gråter.

Kanske tyckte jag på något sjukt sätt att jag inte förtjänade bättre, kanske förstod jag inte att det var så fel eller kanske var det helt enkelt mitt sätt att ens överleva?
Jag har inte sörjt oss, för jag har inte ansett det är något värt att sörja, jag hade ju inte några känslor, det låter kanske helt sjukt men så är fallet. Ändå ville jag få din bekräftelse på något sätt, men allt det resulterade i med facit i hand var att jag kände mig underlägsen och i vägen.
Jag ville tala om det var något som inte var bra eller oklart, men du viftade alltid bort det som att det var onödigt, varför skulle man tala om saker? Jag började tro det var normalt till slut. Att det var jag som var den onormala. Det var så kallt, jag var så kall, du var så kall, vi var så kalla. Du förintade mig inuti och jag förät dig, det är helt absurt.

Försöker förstå varför och hur jag kunde tillåta mig att fortsätta när jag insåg hur sarkastisk och elak du faktiskt kunde vara och framför allt hur kunde jag börja om gång på gång när jag tagit mig ur tidigare? Jag har ju insett det rent intellektuellt, men känslomässigt förstår jag det ännu inte.
Det är konstigt jag har aldrig sett dig som elak, inte förrän nu börjar jag minnas de delarna. Jag tror väl inte att du var på detta sätt medvetet, det var väl ditt sätt att överleva oss med. Jag tror inte du såg dig själv på detta sätt, eller jag vet att du inte gjorde det. Jag antar att jag nog kanske med tog åt mig mer än vad som var sunt men det kallas att vara i en depression. Att känna sig totalt hjälplös, att känna att var man än vände sig så hade man helvetet. Vet du hur det känns? Jag var rädd för att leva och jag var rädd för att dö. Mina enda tankar gick åt till att samla mod att slå mig fri, men det skulle ta tid.

Ibland såg jag ljusglimtar och det skrämde mig, jag kunde till och med känna att jag inte var värd de stunderna av ”lycka”, att jag inte förtjänade det på nåt sjukt sätt. Jag hade nog nått den djupaste, svartaste botten och jag visste det. Steget nu var att ta sig upp, innan trodde jag att det skulle vara så, nu visste jag åtminstone att det var fel…