Den glömde guden går i grönskan, fördriver dagen med ingenting.
Hans tempel: några mossbelupna stenar på rad.
Det var längesedan stjärnorna skälvde lövlika när han vredgades
och vinden viskade hans namn.
Men en gång bar vågorna det runt jorden
och människorna nämnde det med bävan.
Nu växer glömskan likt en mossa på hans själ
och befriar honom från sorgen.
Långsamt förvandlas han till ett övervuxet beläte
som drömmer om gudinnans land.