Någon går i skogen
utan att veta vem han är.
Han minns bara träden,
löven, solen, fåglarna,
gläntan, blommorna, bäcken,
det kalla vattnet mot torra läppar.
Han är vilse och ändå inte.
Det är som om han varit på vandring
och levt från ögonblick till ögonblick
utan tanke på det förflutna eller framtiden.
När han sitter i gläntan
viskar någon i hans öra
att nu är han hemma.
Så kanske det är, tänker han
och lägger huvudet i famnen.
”Jag är alltid hemma.”