Stråk av tystnader drar genom kvällsluften.
Det tända ljuset skär i mörkret.
Hennes ögon vilar på lutspelarens händer
som i sin tur vilar på strängarna.
Ögonblicket innan musiken sker något.
Hon faller från en tidsålder till en annan
genom en bottenlös rymd,
bara för att landa på stolen i en annan verklighet
där allt är synbart sig likt.
Inte ens stjärnorna är de samma
utan andra, avlägsna, okända.
När stycket börjar är det som om han
plockade tonerna direkt ur evigheten,
som om hon alltid varit ett med musiken
och musiken vore äldre än tystnaden.