Hettan skälver ovanför den brända jorden
som om luften smälter.
Du skyler ditt ansikte och går bort
för att hämta vatten.
Vid vägkröken vänder du dig om.
Fast det bara är dina ögon som syns
märker jag att du ler mot mig.
Det är sista gången jag ser dig.
Regnet kom och sköljde bort dina spår.

När jag ser kvinnorna vid brunnen
tänker jag att en av dem kanske är du.
Men deras ögon är allvarliga
och undflyende likt skrämda fåglar.
Ibland kommer du till mig om nätterna
och viskar att jag inte ska vara ledsen.
Men din hud var min värld,
din röst min aftonsvalka
och din blick min soluppgång.