När mörkret är kan ljuset kasta sina skuggor
I sin ensamhets längtan
fäller den tappre en tår
snyftar till
minns kärleken från igår
då var dagen ny
molnen borta
aldrig kom känslorna
till korta
deras gemenskap
fulländat vackert skön
fanns inga behov
av meningslös bön
så kom tungotalet
som ingen förstod
byggde murar som plötsligt
emellan dem stod
det som dem värmde
var deras allt
var plötsligt förvandlat
till något kallt
så kana de åkte
längs Jerikos mur
fångade fjättrade
av osynlig bur
plågsam blev kärlek
hotande skör
hur de än skriker
någonting dör
men hav förtröstan
det finns ännu tid
att åter bli samman
ej hamna bredvid
kasta förståndet
glöm de regler du lärt
ge av dig själv
ge allt du har kärt
för naken i sanden
på kärlekens strand
fjättras man åter
med kärlekens band
men då krävs modet
att släppa in anden
som frigör din själ
var inte rädd
allt ska gå väl
för den som förtröstar
naken törs bli
behöver ej rädas
att tanken släpps fri