jag letar febrilt efter dig, din lukt

och under mitt täcke
fast verkligheten går under i mitt medvetande
vägrar du att komma fram


hör inte hemma här
hör du det


skratten blandas med tårar
som ingen av oss känner till
men just nu gör det ingenting
vi känner ändå bara av varandra




ögon som skriker av rädsla omfamnar oss
och sakta sjunker jag tillbaka ner i madrassen


jag vill stoppa tiden men nu
tror jag att det är tiden som stoppar mig