Han vrider på huvudet till vänster, ser hur den våta grusvägen försvinner bort som utan slut.
Några av regnets kalla droppar tar sig in under tröjan vid kragen, letar sig ner längs ryggraden.
När han vrider huvudet åt höger, känner han igen sig. Samma leriga grusväg.
Denna yta piskad av regnet som far bort i oändlighet.
Rakt fram ser han. Där finns pilförsedda skyltar med ortsnamn som för honom inte betyder någonting, han läser dom men förstår inte innebörden, inte meningen att ledas av dom. De vill honom något men han kan inte svara.
Hakan faller mot bröstet och han sluter ögonen. När han blunder, och bara då, kan han erinra sig vad som finns bakom honom, var han kommer ifrån och vad som fört honom hit. Han greppar tag i den känslan. En smula värme föds i hans kropp. Värmen sprids sakta i hans kropp, blandas med lycka. Han minns. Bara några fragment far genom hans huvud. Men i denna stund är det tillräckligt för att glömma allt annat. Resan inom honom är total, så underbart vacker. Mening och framtid blandas i hans kropp, lever i varandra, lever i honom.
Liv och tro reser runt i hans kropp och berör alla sinnen. Han minns den eufori som hans känslor skapat.

Ännu några droppar faller ner på några torra fläckar på hans kropp. Dropparna skakar liv i honom, tar honom tillbaka till verkligheten, illusionen är över. Det lilla rummet som var värd för hans nu försvunna värme och lycka, fylls snabbt med tomhet. Ett mörker som han känner flyttar in hos honom permanent. Hans ögon öppnas och han ser rakt fram med en blick utan fäste. Han ser men ändå inte. Hans leder och lemmar som bär honom finns där, men han känner dom inte. Hans minnen finns inom honom, men han får inte glädjas åt dom.

Ensam står han där, liten och grå.

Han försöker tvinga sig själv att välja väg, men han förmår inte. Han vill inte.
Vägen finns där, men han vill inte.
Han vill inte.



Ensam är han vid vägens skäl
Mist kärlek och sin älskades väl
Med blick utan väg och mål
Med kropp utan håg