Det river i och mjukhud hårdnar

sista sov kudden har svalnat

vad av värme lämnades och vad av

tankar hovrar sig just under taket,

jag kan nästan se dem, höra dem

Ord har sådana ändelser, brytningar och tonvågor,

de fälls så lätt.

Ur bryter jorden, ureld.

Stundtals är väckelsen ett mönster en desperation en

vanvördighet, jag har haft den.

Liksom trappsteg ner till undervåning där liv färdas in genom steg

och steg är tagna ut, bort.  Jag går där var dag, mina mot allas.

och  jag har kuddar som lånats, som ägs av någon

samlar värmen där från, till hjärtat och de varma sovdrömmarna

De bor där.