Ryggradslösa varelser döljer sig i mörkret, slingrar och kryper.
De trivs väldigt bra i sin fuktiga vrå.
Ibland väljer de att förvandla sina fjällhud och ömsa sitt skinn,
för att i ljusets sken växa soltålig hy.
Deras tid i ljuset är däremot begränsad,
innan låtsashuden sprängs av dess renhet och styrka.
Och det mörka som döljer sig under ytan exponeras.
Illusionen tynar bort.
De krälar då tillbaka till sin mörka grotta,
utan hänsyn till den skada de i ljuset åsamkat.
De är varelser utan mål och mening,
och ljusets folk kan därför trösta sig med,
att den skada varelserna åsamkar sig själva av att leva i mörkret,
är större än den de någonsin förmår åsamka ljuset.