Så skrider hon ståtligt och havtornsdoftande fram vid kvällningen

behagliga blåsilverskenet gnistrar i håret

aldrig överglänser hon oss som vågat oss ut

utan ödmjukt mejslar hon med månskäran fram det vackra hos andra

Vi alla tindrar allt klarare,

också tallarnas blekt rödrosa stammar.

Så fnissar hon till och ger sig iväg

med flämtande vingslag

in i en dans i glittrande kvällsbris i fjärden.

Andhämtningen stillar sig.

Hon smeker fram över dimhöljda ängen

så trolskt         

i sin vita skrud,

0ch älvorna lånar lekfullt hennes virvlande långa slöja.

Ingen klocka slår, inga tåg har gått.

 En vemodig vaggsång ljuder

när hon vilar sin kind mot alträdets lövverk

och vyssar och söver jorden till ro.