"Det är för sorgligt!",
utbrister en grånande människa
som var med då,
då när allting hände.
"Tusen blommor blommade och
den fria kärleken knoppades när
händer och glöd vävdes samman
i en sång som ville spränga bojorna".

I projiceringen stelnar omvärlden.
I hennes ögon stelnar den
trögflytande massan till en
intetsägande askkopp
som bränns i förtryckarnas ugn
till en integritetslös sopstation
i hjärtats sårkant.

Kanske har hon rätt.
Men varför avfärdar hon mig som en
viljelös, okunnig marionett utan blåmärken
bara för att jag lyfter ögonen och frågar:
varför?